13/9/19
Kategori: Allmänt
Ibland läser jag mina blogginlägg och ba: :/ såhär deprimerad hela tiden, stelt, lugna ner dig.
Och ibland inser jag att vi alla behöver ha en plats som kan fungera som ett lyssnande öra när saker känns jobbiga. Jag har dock alltid haft svårt för att hålla mina problem för mig själv, även om jag ibland kan vara vag. Därför kan jag sällan hålla mig till att skriva saker i typ en skrivbok som jag har hemma. Det kanske är min generation. Vår eviga lust att dela med oss och samtidigt längta efter anonymitet. Jag önskar ofta att jag var lite äldre. Fem år äldre. Internet kom in i mitt liv lite för tidigt, och jag delade med mig av för mycket som jag inte kan radera helt nu.
Men denna blogg. Min twitter, instagram, alla sociala medier, är idag baserade på val och urval. Jag väljer att skriva detta. Det var inte ett impulsivt beslut som jag tog när jag var 13 utan att tänka efter. Det är mina känslor, mitt liv, och jag har aldrig bett någon läsa, men det är väl kul att vissa faktiskt verkar göra det. Jag har märkt att jag tycker det är oerhört tröttsamt att prata om mig själv just nu. Orkar inte förklara vad jag har pluggat eller jobbat med. Det kanske har att göra med att jag konstant skriver om mig själv och uttrycker mig på nätet. Bloggen, bilder, texter som alltid kommer innehålla delar av mig oavsett om de handlar om mig eller inte. Jag orkar liksom inte berätta för varje främling sen vem jag är när vi ses. Då vill jag veta saker om dem istället, eller bara uppleva något nytt tillsammans. Som på Pride. Som i Norrköping i lördags.
Men ja, ibland har man ju skrivit lite cringe grejer också, men det är väl okej det med.
Bilden har inget med inlägget att göra, men insåg att jag nästan aldrig har med bilder? Så varsågod.
