natassa.blogg.se

en plats för narcissism

29/1/21

Kategori: Allmänt

Läser Noréns första dagbokssamling för skolan. Tänker att jag aldrig skulle orka skriva sådär om mina dagar och ändå ha ork att skriva annat. Jag hade boken bredvid mig när jag fick höra att han gått bort och nu har jag en konstant krisande känsla varje gång jag läser i boken. Allt han skrivit om livet och död och framtid och förflutet; allt känns så himla absurt och ömtåligt. Jag känner mig som om jag tränger mig på nu när han inte längre finns kvar för att säga nej, trots att han själv publicerade sina dagböcker. Jag vet inte. Allt känns typ overkligt nu när han gått bort. Som om jag aldrig någonsin har läst något självbiografiskt av en död författare, men jag antar att det faktum att han dog mitt i läsningen har påverkat mig rätt mycket.
 
I natt vaknade jag halv ett av att de skottade snö utanför, men i mitt halvsovande tillstånd tyckte jag att det lät som om min hund grät, så som han brukade gråta när han var valp och vi gick ner och lämnade honom på övervåningen. Depserat, som en som blir övergiven föralltid. Jag tyckte att det lät som det. Att han var i fara, skadad, hade fastnat någonstans (jag vet inte varför jag alltid är rädd att han ska fastna). Jag spräng ur sängen och upp til övervåningen för att finna honom blinkandes åt mig i sin säng. Jag la mig på golvet medan jag väntade på att mitt hjärta skulle lugna ner sig och han la sig bredvid mig som för att trösta mig. Sen skämdes jag, av någon anledning, och ville inte gå ner. Det visar sig att ingen ens hörde min panik. Den var väl mer abrupt för mig, som precis hade vaknat.
 
Idag fyller mamma år. Hon tog ledigt, men både jag och Sarah sitter i varsitt rum på grund av plugg. Har skola vid ett. Första lektionen på denna kursen, men min andra kurs började förra veckan. Har så mycket att läsa att det inte är klokt. Men jag är nöjd, ändå.
 

31/12/20

Kategori: Allmänt

Sista dagen på året. Jag plockar äntligen bort mina tre kaktusar från fönsterbrädan och förbereder mig på att slänga dem. Jag har velat göra detta länge nog, och 2021 behöver inte börja med mer bördor än nödvändigt. Jag promenerar med hunden, skriver en lista med tio mål jag har för nästa år för att försöka bli den jag alltid drömmer om att vara. Att de blev tio var inte planerat. Jag räknade dem nu snabbt för att skriva summan här. Ett tecken, kanske? Antagligen inte.
 
Jag säger ofta att jag önskar att jag var si och så, men nu känner jag att jag måste ta tag i det. Lära mig piano, öva på italienska, prova på att måla med akryl. Jag har redan börjat vakna tidigt, 6:40 på dagarna jag vill vara produktiv, och jag har gillat det mer än jag trodde. Jag skulle aldrig ha vetat om jag inte hade provat.
 
Jag tänker inte säga mycket om detta år. Jag hade tre olika faser som alla hade för- och nackdelar. Våren innebar lite jobb, ingen skola, mycket ensamhet och läsning. Sommaren handlade om jobb och Belmo, som kom in i våra liv i maj. Hösten handlade om första terminen på masterprogrammet, om zoom, om sjukdom. Jag delar in hösten i två delar: innan och efter coronan. Jag kan inte förklara det, men något ändrades efter att jag blev sjuk, och jag må vara utmattad men jag känner en större motivation till att försöka bli den jag vill, om än långsamt. Jag ska uttrycka mig kreativt i mer än bara skrift, men jag vill också skriva mer, skicka ut mina texter till världen. Måla, spela musik, fota, filma. Men också försöka frilansa, börja planera uppsatsen, lista ut vad jag vill göra i framtiden. Och träna, som alla andra säger att de ska göra i slutet av december. Såklart.
 
Men jag är liksom trött på att önska att jag var på specifika sätt och att jag gjorde vissa grejer utan att ens försöka uppnå dessa mål, så 2021 känns som ett år av utveckling, och jag är beredd på att framstegen kommer att variera beroende på målet. Jag kanske målar en enda tavla, men då har jag åtminstone provat. Jag kommer absolut inte kunna tala italienska flytande, men jag hoppas på att försöka bli bättre. Jag tror att 2021 blir någon slags bas för hur jag vill att mitt liv ska bli, men inte på ett stressigt sätt. Ett steg i taget.
 
Om vi pratar läsmål vill jag läsa mer av Ibsen.
 

21/12/20

Kategori: Allmänt

Vaknar strax innan 7 och kliver upp i mörkret. Finner en glädje i att tända alla mindre, icke-taklampor i fönstrena, julgranen. En timmes lugn innan världen vaknar upp är vad som driver mig till att inte ta sovmorgon under veckodagar längre, trots att jag aldrig har en "verklig" anledning att gå upp tidigt längre. Men idag jobbade jag bra. Läste igenom flera texter till tentan och antecknade flitigt. Har kanske redan halva tentan klar i och med dessa anteckningar. Ska bara applicera dem på vad jag ska analysera. Måste kolla om Little Women (2019), som jag skriver om, och skriva ner varenda scen i tur och ordning.
 
Undrar om jag fick mycket gjort innan lunch just eftersom jag inte var ensam hemma och de andra när som helst kunde komma up och störa. Om så är fallet måste jag kanske tänka om när det gäller hur jag jobbar bäst. Jag gör ju ändå ganska mycket med andra i samma rum, till skillnad från när jag är ensam och kan sitta på youtube i en timme utan att blinka.
 
Jullov, egentligen, men två tentor att göra. Har jag redan nämnt dem? Säkert. Mitt liv cirkulerar kring 1-2 aktiviteter som sträcker ut sig under flera veckor, oftast, och jag har en tendens att nämna dem igen och igen.
 
Skulle kunna ta ledigt resten av dagen då jag redan har gjort allt jag ville göra, men ska fortsätta. Läsa nya texter som inte blev lästa under terminen pga corona, sen kanske börja skriva lite. Läsa igenom en novell jag har skrivit, också, och kanske se om filmen sen. Vill också läsa någon julig bok eftersom det faktum att det är jul om tre dagar känns falskt. Så mycket att få gjort, så lite tid.
 

13/12/20

Kategori: Allmänt

Lucia. Tredje advent. Min lugnaste söndag på hela terminen? Kanske. Osäker. Försökte medvetet ge mig själv ledigt på helger, men oftast blev det inte så. Oftast stresspluggade jag inför veckan. Räknar inte dem två veckorna jag var sjuk som att ha varit ledig. Inte heller veckan efter då jag nästan inte fick något gjort, men kämpade med motivationen. Men jag var så otroligt produktiv förra veckan att jag nu inte har något kvar att göra för universitetet utöver tentorna jag kommer skriva under lovet. Imorgon ska vi presentera våra tentaidéer under vår sista lektion i Narrativ teori, och sen kommer jag direkt att påbörja arbetet. Missade givetvis det viktigaste när jag var sjuk. Vi få iofs välja vad vi vill skriva om och vilka moment vi vill använda oss av, men jag vill analysera en film och behöver då läsa allt jag missade inom just det området. Det var under min värsta sjukvecka jag egentligen skulle ha läst det, men jag har skrivit upp allt nu och är förberedd på att få så mycket gjort innan jul som det bara går.
 
Är nästan klar med min första termin som mastestudent och jag känner redan att jag har utvecklats så mycket. Hoppas på mer utveckling, såklart, men jag var så rädd innan, kände mig så dum, vågade inte tro att jag kommer stå där med en masterexamen. Och givetvis kanske det fortfarande inte blir så, men även om jag inte fått högsta betyg denna termin känner jag mig nöjd nu när vi är så nära slutet. Lugn, på något sätt. Inte lika orolig över tentorna jag har kvar. Taggad på första mötet med min handledare på tisdag.
 
Bör jag prata om min värsta coronavecka? Gör det lite snabbt. Hostade sönder och hade hög feber. Slutade äta, mådde illa, tog lång tid att somna, ont i magen, trodde jag skulle dö. Men allt gick ju bra, till slut, och här sitter jag, nästan återställd. Kroppen lite trött, hostan inte helt borta, men jag hittar långsamt tillbaka till mig själv. Pluggat, läst, städat lite grann. Snart kanske jag är mitt gamla jag, som vägrar låta köket vara stökigt och som städar så att andra ska slippa. Just nu tycker jag att gå ut med hunden är det jobbigaste på jorden, så inte riktigt där än.
 
Ska lyssna igenom hela Stelios Rokkos diskografi. Upptäckte honom igår på tv och blev så himla imponerad. Kanske en ny favorit?
 
Juste klädde på mig TVÅ gånger förra veckan och här är bevis för en av dem!!

 

22/11/20

Kategori: Allmänt

Att vara sjuk fuckar med ditt psyke. Även om min vecka med Corona (för jag har nu fått svar och det är indeed Corona) har varit rätt mild, med lite feber och nu mer hosta, har de senaste fyra eller så dagarna varit otroligt påfrestande. Min oro för pappa, vars feber vägrar gå ner, det faktum att jag har en massa jobb och plugg som jag helt plötsligt blev inkapabel till att göra. Jag har varit på helvarv sedan september, och nu tog jag en ofrivillig paus och har så så svårt att sätta mig ner och behöva tänka igen. Man skulle ju kunna tro att jag skulle ge mig själv några dagars ledigt utan att känna press eller skuld, men faktum är att jag tänker delta på zoom-lektionerna nästa vecka trots att jag hostar sönder. Det känns onödigt att bli av med två lektioner som endast är fyra timmar sammanlagt.
 
(En massa fler timmars plugg såklart, men.)
 
Något annat har hänt mig senaste dagarna. Jag känner en sådan avsmak för ALLT i mitt liv. Vill inte kolla på en enda bok, vill aldrig skriva ett enda ord till (ironiskt med tanke på att jag skriver i detta nu, men ni fattar). Hatar mitt rum. Hatar min matta, mina tavlor, mina bokhyllor, till och med mina instagrambilder. Jag som var så nöjd med hur jag har ändrat mitt rum. Jag kanske har känt en sådan ångest att jag har längtat tillbaka till när jag var yngre och hur allt såg ut då. Hur mitt rum var, vårt hem, som ändå har förändrats en del senaste åren. Saknar våra gamla soffor, vårt gamla bord.
 
Och då är mina symptom väldigt milda.
 
 

18/11/20

Kategori: Allmänt

Jag är alltså sjuk. Shocker, vem kunda anat, stoppa pressarna etc. Fick feber i söndags som höll under måndagen, men igår och idag har den lagt sig. Har dock tappat smaksinnet, och luktsinnet börjar också överge mig. Definitivt corona, trots att vi inte fått resultat än. Egentligen har jag och mamma inte fått hem våra självtest än, men pappa testade sig i måndags.
 
Det har varit en rätt mild sjukdom som tur är. Pappas feber har varit mellan 38 och 39, men han mår sämst av oss tre. Jag har haft mer energi än jag har haft på veckor, vilket får mig att undra om jag borde vara sjuk oftare. Men fan, det här med smaksinnet är ju sorgligt. Dricker kaffe och smakar inget. Proppade min smoothie full med bär jag aldrig vågar smaka dock, så nu jävlar ska man vara lite halvnyttig!
 
Jag spenderar dagarna med att plugga och läsa och skriva, lite grann. Tar det rätt lugnt. En bra vecka att bli sjuk på då jag endast hade en lektion som var i måndags, men Vårens böcker måste börja tas itu med så jag tänkte börja jobba på debutantporträtten imorgon. Till Svensk Bokhandel alltså. Idag hoppas jag på att läsa klart all teori till nästa måndag, sen måste jag läsa om Mrs Dalloway också. Både taggad och rädd. Älskade den, men har inte känt så om någon annan av Woolfs böcker så tänk om jag inte gillar den andra gången?
 
Skriver en essä som jag skickar till en digital tidskrift. Får feedback och måste jobba vidare på den. Ha mer litterära referenser. Kanske prata om konst. Har även tänkt skicka in en novell till The Puritan som tar emot texter internationellt. Deadline är runt jul och måste skriva om den lite. Den handlade om någon som mördade sin vän. Nu ska den handla om att han blir osäker på om han faktiskt mördade sin vän. Kul, kul.
 
Fyra böcker är påväg till mig. En pjäs till en kurs (men nu skrev läraren att han kanske ska ladda upp den åt oss eftersom den var svår att hitta, så jag kan ha gett Amazon 55kr i onödan), en roman som jag tänkte läsa om under jullovet till uppsatsen som jag inte ska skriva förrän våren 2022. Men man kan ju börja i tid. Sen två för nöjets skull. En diktsamling och en roman. Sen hade jag beställt vitaminer från apoteket som vägrade hamna i min brevlåda, så ska skicka min bror att hämta dem. Mycket spännande på g!
 
 
Gamla bilder, såklart.
 
 

14/11/20

Kategori: Allmänt

Det är någonting med att misstänka att en pandemi är i ens eget hem. Världen blir mindre. Tyst. Stilla eftersom vi alla verkar hålla andan. Mitt rum blir både ett fängelse och en skyddsplats.
 
Jag lämnar inte hemmet ofta, men nu känns det plötsligt så påtagligt när mina föräldrar är sjuka och vi inte än vet vad det är. De kan inte testa sig förrän på fredag, och jag sitter och vågar knappt kolla på deras febriga och värkande kroppar. Trots min egen isolering bor jag med folk som måste åka till jobbet. Det kom ikapp oss, och allt vi kan göra är att hoppas att det inte blir allvarligt.
 
Men en del av mig är livrädd. Senaste åren har jag vaknat upp mitt i natten och legat i mörkret, min hjärna snabb med att vakna upp och börja tänka, tänka, tänka, och känt en sådan enorm tacksamhet över mitt liv. Jag har inte gjort något för att förtjäna det, men har ändå haft turen nog att ha tak över huvudet, mat på bordet, en familj jag älskar. Jag tror att det faktum att jag vet att detta stadie av mitt liv börjar komma mot ett slut - att vi snart inte kommer bo alla tillsammans sida vid sida - som gör att jag försöker greppa tag i det jag har i desperation. En dag kanske allt tas ifrån mig. Har börjat undra om det är nu det börjar, med en fucking pandemi.
 
Vill inte tänka så, men.
 
Hittills har jag bara sett döden i form av min farfars bortgång när jag var 10 och min hunds när jag var 22, men jag vet att den kommer. Jag kommer inte kunna undvika den såvida jag inte dör först. Vill faktiskt inte dö än, oavsett vad jag ville för några år sen när det var som värst.
 
Ska försöka att inte tänka och istället plugga till på måndag. Narrativ teori. Väldigt intressant. Jag mår själv bra. Sinnet är bara lite tungt idag.
 

17/10/20

Kategori: Allmänt

Iskalla fingertoppar som greppar tag i den varma kaffekoppen klockan 16:29 en lördag. Trots att jag vek mig och höjde värmen i mitt rum är det svårt att bli helt varm. Jag gillar när luften är svalare, och jag fryser egentligen inte, men min kropp är kall, fingrar och tår och näsa och öron lite för stela. Jag har varit produktiv idag, men på fel sätt. Städat och gått promenader med hunden och umgåtts med familjen, men har en inte ens halvfärdig hemtenta liggandes på det digitala skrivbordet som ska in på måndag. Har haft svårt att tänka denna vecka, trots att jag tror mig ha förstått uppgiften nu. Men hjärnan orkar inte just nu, tyvärr. Känner mig trött och seg, därav kaffet så sent på dagen. Försöker hålla mig till två koppar innan en viss tid, men desperata tider etc.
 
Mår bra, annars. Sover helt okej tills jag vaknar mellan 3 och 6. Sen blir det svårare att slappna av. Har gått från att vilja klippa av mig håret till att skaffa lugg till att inte veta vad jag vill göra med det alls. Det har varit för långt och för i vägen och för tungt, men har insett att en låg hästsvans kanske är svaret. Inte i vägen, inga huvudvärkar av den höga tofsen. Intressant, jag vet.
 
Undrar om det är narcissistiskt av mig att tro att folk bryr sig om vardagliga saker, men jag gillar ju att höra om sånt. A slice of life med en tvist är hur jag gillar mina böcker. Älskar daily vlogs. Nära impå dagboksinlägg på bloggar. Kanske bara är nyfiken av mig.
 
Sitter i köket och ska försöka sätta ihop alla lösa trådar som består av anteckningar i min tenta. Stavade narcissistiskt fel, först.
 
 

8/10/20

Kategori: Allmänt

Louise Glück vinner Nobelpriset i litteratur och jag beställer Wild Iris eftersom jag tycker det är lättare att läsa poesi fysiskt, med en samling i handen, istället för en dikt här och var på en skärm som jag har gjort hittills. Jag tänker på poesi. Hur jag inte förstår det, men älskar det ändå. Några favoriter är Mary Oliver, Allen Ginsberg, Sapfo, Elis Burrau. Kanske Louise Glück kan bli en till?
 
Jag har funderat på min egen poesi ett tag. Hur jag ändå tror att jag har fått till min ~röst~ på engelska, men försöker låta som andra svenska poeter när jag skriver på svenska. Det är intressant hur mycket ens kreativitet kan skilja sig på olika språk. Jag har övat och övat på engelska  i över tio år, men svenskan fick inte samma tid. Det flyter inte på på samma sätt. Låter inte likadant. När jag lämnade in en diktsamling under en kurs i kreativt skrivande som projekt sa min lärare att min poesi lät översatt. Det kanske den är.
 
Jag öppnar ett dokument och försöker finna min röst nu. Vill inte försöka låta som andra. Dem dikterna lyckas ändå aldrig bli accepterade någonstans. Jag borde fatta.
 
Pappa ringde mig 13:01 och skrek Louise Glück, och jag blev irriterad eftersom jag ville ta reda på vinnaren själv. Inte att jag skrek eller så, men lät lite tonårig i mina svar, min beklagan. Försökte ringa efteråt och be om ursäkt - han var inte arg, han skrattade, men ändå - men han kunde inte svara och nu har det gått en timme och 3 minuter sen han sa att han ska ringa upp. Förstår mig inte på mina känslor. Ett barns känslor vid 25. Kanske kan skylla på trycket i bröstet. På tyngden i magen. Men vet att det har inget med dem sakerna att göra.
 
Försöker välja kurser till nästa termin. Ska ha fyra på 7.5 var. En är obligatorisk. Sen tre valfria. Två ska vara utöver det jag studerar (litteratur), men skulle kunna välja att ha dem eller en av dem nästa höst. Får se. Allt är oklart, men uppsatsämne har jag fixat och diskuterat. Måste skriva klart en hemtenta så jag kan börja på den andra. Är inte stressad, men lite nere idag. Måste tvätta håret.
 
 

4/10/20

Kategori: Allmänt

Jag inser att jag egentligen kan vara vem jag vill. Att folk inte behöver veta att jag innerst inne är rädd, osäker, naiv och skeptisk samtidigt. Inte så smart som jag borde. Att allt är en enda röra och jag kan inte få ordning på tankarna. Egentligen skulle jag kunna låtsas vara en sån som vet, en sån som kan, en sån som har vad som krävs. Jag undrar om någon tänker så om mig. Jag kanske bara tror att jag är så genomskinlig, men folk kanske tror att jag bara vill ha sympati och uppmärksamhet. Men inget jag säger om mig själv anser jag vara falskt, i stunden. Jag känner mig inte bra nog, men är alltid villig att försöka. Kanske skulle det kännas mer verkligt om jag låtsades tro på mina försök.
 
Det är söndag. Jag har försökt plugga till imorgon hela dagen och förstått noll. Har inte försökt, egentligen, för att vara ärlig. Suttit framför texterna, läst en paragraf. Men inte kunnat absorbera. Allt känns som en föreställning eftersom jag inte dragit ner mina persienner och det blev mörkt för flera timmar sen. Jag lyssnar på musik, flänger runt mellan säng, skrivbord, golv när jag la in alla kläder jag rensade i en påse för att skänka. Jag tänker för ofta på mig själv. Undrar hur folk ser mig - om de ens ser mig - i detta rum just nu. Vem är jag för dem? Men varför spelar det någon roll. Varför är jag fast mellan att vara ingen och vara protagonisten.
 
För mig är jag väl protagonisten, men vem säger att folk ens tänker på huvudrollen ändå. Alla är väl ens livs huvudroll.
 
Jag har inte lämnat mitt hem, förutom att gå ut med hunden, på över en vecka. Tentan slog ut mig och jag tog en semester jag inte hade råd med. Nya tag imorgon, javisst. Bara att acceptera att jag inte kommer läsa något mer idag.
 
Jag har börjat skriva noveller igen, åtminstone. Men det kanske jag redan sagt? Mindre sporadisk (typ) uppdatering har väl sina nackdelar.
 
 

30/9/20

Kategori: Allmänt

Dagarna efter terminens första tenta är förvånansvärt lugna, kanske mest eftersom jag ignorerar det jag behöver läsa i några dagar. Många sol- eller regntäckta timmar i mitt rum, som jag har möblerat om och som jag trivs så bra i, vid mitt skrivbord på jobbdatorn som jag hoppas kunna behålla i år. Jag klär mig i samma mjukidbyxor, samma hoodie jag har haft i snart 10 år, med håret i två inbakade flätor som jag har tvingat Sarah att fixa. Jag känner inget som helst behov av att se ut på något annat sätt just nu, men inte på grund av någon slags kris. Jag bara trivs, precis så här.
 
Jag äter russin och läser Murakami för första gången. Kafka på stranden. Oerhört bra. Arg på mig själv som har undvikit att läsa honom och egentligen bara började på denna så att jag kan göra mig av med den efteråt eftersom jag rensar bland mina böcker. Kommer aldrig kunna göra mig av med denna upplevelse. Lite magical realism, men allt är så mänskligt. Människor som på ett eller annat vis träffas och är sammankopplade. Älskar.
 
Jag läser The Water Cure av Sophie Mackintosh också. Väldigt bra även den. Jag slogs av att jag har fyllt mina hyllor av böcker jag inte älskar, böcker som inte vill bli lästa med entusiasm, böcker jag egentligen bara känner mig tvungen att läsa. Så påbörjar några och gör mig av med andra, men denna gång lyckades jag pricka rätt med inte bara en, utan två romaner. Jag minns varför jag älskar litteratur, berättelser, det skrivna ordet. Nu när jag har påbörjat masterprogrammet i littvet vill jag kunna separera det jag läser på fritiden och det jag läser i skolan (eller i syfte att påbygga någon slags allmänbildning aka klassiker etc). Så jag rensar. Vill inte ha böcker som bara tynger här hemma. Måste bli sämre på att köpa hem dem.
 
Jag har saknat att jobba på projekt, så jag började på en novell och mindes hur taggad jag var på att jobba på min novellsamling som just nu har två färdiga och två pågående beståndsdelar. Jag har saknat att skriva poesi också, men det gick mindre bra när jag försökte. Jag kollade på Julie and the Phantoms på Netflix och blev ledsen över att jag aldrig försökte göra något av min kärlek till musik, så leker med tanken på att skriva låtar igen. Måste bli mer bekväm med att inte tycka om slutresultaten av det jag skapar. Allt är inte gjort för allmänheten. Ibland skapar man bara för sig själv. Ibland övar man bara inför framtiden.
 
 

19/9/20

Kategori: Allmänt

Jag ändrar min ålder från 24 till 25 på mina sociala medier. Iallafall där jag har åldern skriven, som ett bevis att, ja, jag är äldre än min lillebror, nej, jag är inte 19. Men jag har börjat ta bort den här och var. Känner ibland att jag inte vill att alla ska veta allting. Oftast lägger jag till det igen. Ett bevis etc.
 
Jag ändrar även min status som ex-universitetsstudent till universitetsstudent på bloggen. Det kändes viktigt. Två skillnader på Natassa för några veckor sedan och Natassa nu.
 
24 var inte mitt bästa år, men det var året jag skrev klart min bok. 25 kanske blir när jag fixar till den tillräckligt för att skicka till förlag. Får se. Jag sov åtminstone bättre inatt än på ett tag, så 25 verkar redan bättre för min kropp, mitt psyke, min själ. Men det är bara 37 timmar in.
 
Jag börjar dock få en dos av migrän. Det var en stund sedan sist, men den uppskattas ändå inte. Är redan trött nog idag, trots sömnen. Försöker plugga i min brors rum eftersom Melina har zoom-möte i mitt. Det går sådär. Men jag gillar att man kan öppna fönstret som det lilla glasskrivbordet står framför. Vinden, kaffet, den obekväma stolen. Jag borde kunna vakna till och få något gjort, men istället bloggar jag, kollar instagram, undviker att svara på alla grattis på facebook utan anledning. Borde ta vara på tiden när Melina är upptagen, dock, så får väl återgå till Gadamer. Han är rätt så okej.
 
Här kommer den antagligen BÄSTA bilden jag någonsin har tagit:
 
 

15/9/20

Kategori: Allmänt

Dagarna blir kortare. Jag har börjat bli rädd för natten. Gillar inte tanken av att befinna mig i den. I mörkret. Mörkret som kommer tidigare och tidigare, men som ändå inte tvingar mig i säng förrän alldeles för sent. Försöker vakna tidigare, men mina zoom-lektioner är oftast på eftermiddagarna så jag finner ingen anledning. Jag gråter mig till sömns på min birthday week, som jag hade fantiserat om att göra något speciellt av. Men jag jobbar och pluggar. Har planer på torsdagen och fredagen, kanske lördagen, men jag hade tänkt unna mig en bra bok eller film på kvällarna, men enda anledningen till att jag ens läste igår kväll var för att jag var ledsen och inte ville vara det. Löjlig anledning till att vara nere, förresten, men jag tror att sommaren, som jag aldrig har brytt mig om, har påverkat mig med sitt slut. Jag var nog inte redo för mörkret, trots att jag älskar hösten.
 
Det känns kallare i mitt rum än ute. Jag läser böcker om döden, lyssnar på en död artist, tänker på döden. Inte konstigt att jag mår såhär när jag tänker efter. Jag har egentligen ingen ålderskris som jag brukar skämta om, men har en konstant livskris. Men trots min nedstämdhet trivs jag med mina nuvarande rutiner, eller tanken på att skapa dem.
 
Jag vill vakna klockan 7. Det känns som en bra tid. Ta min tid när jag äter frukost, dricker kaffe, och sedan påbörja vad jag måste göra. Vill bli bättre på att avsluta plugg/jobbdagen efter en viss tid, men jag kan inte koncentrera mig så bra och sprider ut den från första till sista vakna stund. Det känns inte sunt.
 
Om tre dagar fyller jag 25. Trodde aldrig jag skulle bli 25.
 

31/8/20

Kategori: Allmänt

Det är måndag. Jag vaknar för sent och tar för lång tid på mig att lämna sängen och när jag väl gör det klagar min kropp med omgångar av stelhet. Nästan 25 år gammal och huvudet känns för tungt för denna tillvaro. Jag häller flingorna i en för liten skål och dricker kaffet ur en för stor kopp och öppnar fönster för att känna sommarens död i form av kyla. 31:a augusti, något nytt precis runt hörnet.
 
Jag börjar universitetet igen imorgon. Första av två år och sen har jag min master om jag inte hoppar av. Är exalterad och livrädd. Så mycket att bevisa, för dem och för mig.
 
Jag blev inte klar med något av mina sommarprojekt. Jag varken skrev om min bok (utöver två kapitel) eller skrev mina sommartexter (fyllde kanske fyra sidor av skrivhäftet) eller läste ut The Little Friend av Donna Tartt (är runt 50 sidor in aj). Men jag jobbade och åkte till Trosa och lät huvudet vila, så det känns okej ändå. Jag är redo för något nytt, trots tröttheten.
 

17/8/20

Kategori: Allmänt

Jag är hemma en och en halv dag. Vandrar runt barfota i hallen, håret uppsatt tills jag börjar närma mig ännu en huvudvärk (fick reda på att jag antagligen har mild migrän när jag tror att jag har spänningshuvudvärk). Läser Susan Sontags On Photography för att jag blev tipsad om att börja där. Lyssnar på Olivia Laing på grund av tips av samma person, dock inte direkt till mig. Beundrar så många människor. Deras smak, intellektualism, intelligens, livsstil. Försöker långsamt närma mig dem, men inte nödvändigtvis för att bli deras vän. Jag är rädd för att komma för nära personer jag blir inspirerad av, men jag vill vara som dem. Välja och plocka delar och försöka se hur de passar in i min egna form. Inte härma, utan inspireras. Att få vara någons inspiration? Skulle vara asläskigt, men så smickrande.
 
Jag var i Trosa under helgen och ska tillbaka imorgon. Fick reda på att jag inte jobbar för SvB denna vecka som jag trodde, så jag är helt ledig. Väntar på att få komma iväg igen innan skolan börjar. Bada, umgås, skriva i huvudet, vila, kanske läsa fem sidor av Sontag eller så. Eftersom vi är många med distansstudier pratar vi om att umgås mer. Plugga i folks hem tillsammans. Försöka göra det bästa av situationen. Det kan sluta med att inget av detta sker, men jag gillar tanken.
 
Värmen leder ändå till svala kvällar. Augusti närmar sig sitt slut. Denna sommar, så annorlunda, så osomrig trots solen, ska övergå till en skum höst. Snart fyller jag 25. Ska påbörja min master och hoppas att jag är smart nog (eller orkar med utmaningen, snarare). Vill klippa av mig håret. Ta hål i näsan. Kanske tatuera mig? Så mycket jag vill göra som involverar främlingar.
 
Jag saknar stan. Måste in nästa vecka för att lämna väst, midjeväska, nyckelband etc till sommarjobbet. Ska försöka njuta, för vem vet när jag får återvända. Ska åka tunnelbana för första gången på länge. När jag jobbade på Flemingsbergs station som infovärd i sommar lyckades jag alltid hinna med sista bussen hem (eller få skjuts) efter mina kvällspass. Fick åka sista tuben en gång bara. Kommer saknar Flemingsberg. Önskar nästan att jag gick på Södertörn igen, men jag skulle ändå inte vara på plats. Kommer saknar studentlivet, hur lite jag än upplevde det under mina 4+ år.
 

6/7/20

Kategori: Allmänt

Jag tröttnar på att gömma mig och drar upp gardinerna öppnar ett fönster bäddar sängen äter en frukt. Har haft mitt ansikte i en bok i två dagar men det är inte samma sak som att dölja sin själ, det är att öppna upp sin själ sitt hjärta sina drömmer på ett silverfat. Väntar på allt men inser att jag hatar att vänta när jag är ensam. Det är måndag och jag är ledig och jag har velat skriva hela dagen men börjar vid 15:31 med en lätt panik i hjärtat. Idag är jag ledig men all ro är ett skådespeleri.
 
Jag tappade min mobil förra veckan och kameran har slutat fungera. Försöker lära mig att leva utan att kunna fånga alla ögonblick snabbt. Kanske kan skriva ner dem, men det är inte samma sak. De får leva i mina tankar, rent-free, en konstant förvrängning av sanningen, egentligen. Men bilden behöver inte visa sanningen heller, så det kanske inte är så farligt.
 
Har beställt en ny mobil, ny flaskhållare till jobbet, ny bok till bokhyllan. Allt jag gör är att klicka hem saker som känns viktiga i stunden. Måste glömma att jag kan göra sådant och vänta. Väntade fyra dagar innan jag beställde mobilen, dock.
 
Nu ska jag gå och köpa gardiner.

24/6/20

Kategori: Allmänt

29 grader. En obarmhärtig hetta har lagt sig över staden. Jag går runt i tunna, näst intill oexisterande kläder, och äter vattenmelon, dricker vatten, äter glass. Ingen aptit för att äta något annat, egentligen. Jobbade i två dagar under solen, nu ledig i två dagar framför fläkten. Är så utmattad av att stå och gå i värmen hela dagarna att jag inte orkar någonting idag, men en lätt ångest har greppat mig och jag vill samtidigt vara distraherad. Men värmen är väl distraherande nog.
 
Jag älskar att observera vardagen under sommaren. Alla kroppar som rör sig, lite obekväma, men med bättre humör än i februari ändå. Samma människor på bussen, stånden på torget. Trots dessa tider fortsätter vardagen för vissa. Jag älskar tanken på att unga cyklar omkring och har lov medan andra jobbar. De är ute på äventyr medan världen runt omkring fortsätter som vanligt. Stod i två dagar och tänkte ut hur jag skulle beskriva detta, men lyckas inte bli nöjd med denna text ändå. Skyller på värmen. Och tröttheten.
 
Jag fick reda på att jag bara är schemalagd halva sommaren och är vid behov under resten. Ska se till att skriva då, om inget annat dyker upp. Åka till Trosa, som förra veckan, och skapa. Eller liknande.
 
Hatar att prata ytligt om mitt liv med främlingar. Har inte gjort något annat de senaste dagarna. Jag vet att de liksom egentligen inte bryr sig, och de analyserar ens existens utifrån det lilla man ger dem. Jag vill skippa denna del och vara vänner. Prata om dumheter. Skratta. Jag är tydligen rätt bra på att skippa alla introduktioner och vara för bekväm direkt. Eller så är jag motsatsen. Ingen mittpunkt.
 
Måndag var bra. Igår var jobbig och ångestfylld och får mig att inte vilja gå tillbaka med lika mycket språng i stegen eller vad det nu heter. Det är väl vanligt. Saknar mina gamla kollegor. Önskar jag inte var så snäll som jag tydligen är. Önskar att bli lämnad ifred av män, tack. Önskar jag kunde vara rakt på sak och säga nej.
 
Önskar jag kunde fucking tänka på något annat idag. Vaknade av rådjur som sprang förbi mitt fönster och skrämde livet ur mig. Sen en fluga i mitt rum. Sen rörelse i korridoren. Sen värmen. Sen ångesten. Är så trött, men försöker vara nöjd. Utöver ångesten och min hjärna som ej vill lugna ner sig är jag ju det.
 
Borde äta mat, men orkar inte.

25/5/20

Kategori: Allmänt

Jag lyssnar på en bok om död. A Woman's Story av Annie Ernaux, som handlar om hennes mammas död, och på ett sätt om hennes liv. Borde inte läsa om död när jag själv är så orolig över att folk i min närhet ska dö just nu. Symptom man aldrig kan vara säker på. En sådan osäker framtid som jag brukade se på med hopp som nu har ersatts med fasa.
 
Det är måndag. Jag jobbar med bilderna för höstens böcker. Debutanterna. Nu för tiden vet jag oftast vilka vissa av debutanterna är i förväg. Jag försöker inte ens ha koll längre. Det bara blir så. Vissa namn och ansikten och titlar fastnar när jag jobbar med tidningen och topplistorna och katalogen. Sedan hänger jag mycket på bokinsta nu också. Den svenska delen har tagit över mitt flöde. Klagar ej, men läser oftast inte allt som de tipsar om. Finns för mycket att läsa.
 
Jag började på en ny roman idag. Eller aa, ny och ny. Försök nummer fyra att få ner denna idé. Skrev 280 ord och hatade varenda en. Kan inte lista ut tonen för denna berättelse. Handlingen är rätt tung, så tänkte att jag skulle balansera ut det med en sarkastisk och ungdomlig ton, men Iris känns inte sarkastisk av sig. Får jobba på det. Behöver ett nytt projekt och jag väntar på feedback för min andra roman så vill inte jobba på den just nu.
 
Belmo ligger och sover. Det enda han gör är att sova och bitas. Känns skönt att ha sällskap när jag sitter hemma och gör vad jag nu gör. Börjar sommarjobba om ca en månad. Snart så. Har sagt att jag ska försöka läsa mindre under sommaren, vilket oftast är årstiden då jag läser mest. Men jag har snart läst 80 böcker hittills i år, eftersom jag knappt har något annat att göra. Det är kul, såklart, men jag känner också en oändligt stor stress när jag tänker på hur mycket det finns att läsa. Hur mycket genrer och författare och berättelser jag fortfarande inte har dykt ner i. När jag ändå kommer vara upptagen med mitt nya jobb ska jag passa på att ta en paus. Inte ett helt avbrott. Kommer säkert fortfarande läsa, men kanske inte lika frenetiskt.
 
Nu ska jag fixa klart bilderna och lyssna klart på boken om död. Ny vecka hörni!
 

17/5/20

Kategori: Allmänt

Min familj har köpt hund; en liten 8 veckors gammal chihuahua. Långhårig, till skillnad från vår gamla som var korthårig. Jag finner mig själv fyllas med skuld när jag tänker på honom, men jag behövde dem två åren av sörjande och känner mig redo för att älska ett nytt litet liv. Cavalli kommer alltid vara i mitt hjärta, men det finns plats för Belmo också.
 
Jag har skaffat jobb också, så nu kan jag äntligen sluta prata om det. Sommarjobb, en tjänst jag hade för två år sedan. Ser fram emot det, ändå. Jag föreställer mig att alla jag jobbade med 2018 ska vara kvar, trots att jag vet att de flesta kommer vara nya ansikten. Men jag saknar det, faktiskt. Denna gång ska jag jobba dubbelt så länge.
 
Jag känner plötsligt ett stort behov av att åka till Grekland, men minns hur stressigt det oftast är. Jag kanske föredrar minnet av platsen mer än vistelsen. Jag kan ju ändå inte åka. Jobbar till mitten av augusti och vet inte hur världen ser ut efter det. Allt är så skört.
 
Har försökt skriva detta inlägg i två dagar, men känner att jag knappt har något att säga, eller så är orden för meningslösa. Mådde inte bra förra veckan, psykiskt alltså, men helgen med Belmo har varit bra. Har inte så mycket ork just nu. Bara dessa ord har tagit så mycket att skriva och jag förstår inte varför, så jag slutar här.
 

12/5/20

Kategori: Allmänt

Jag har så svårt för att svara folk när de skriver nuförtiden. Det spelar egentligen ingen roll vad vi pratar om. Oftast kan jag svara med en kort mening och en emoji, men det tar så mycket på krafterna att ens trycka på det olästa meddelandet. Det är, helt ärligt, rätt påfrestande att tycka att en liten interaktion som jag ofta blir så glad över plötsligt ska känna som en tyngd.
 
Jag har väl inte alltid varit den bästa på att höra av mig och kolla läget, men jag gillar hur lätt det är att svara på någons story, eller skicka en bild, en random liten observation, utan att behöva starta en riktigt konversation. Det visar att, ja, mina vänner är här och vi håller kontakten och underhåller varandra när man inte orkar ha en heart to heart, men nu har plötsligt även det blivit jobbigt. Jag förstår det inte.
 
Ofta är det jag själv som svarar på något, men så fort jag får svar tillbaka önskar jag att jag fick vara ifred. Trots att jag egentligen ofta kan gilla meddelandet för att visa att jag har sett det och gå vidare. Men det känns som om jag borde ge mer. Jag kanske inte gillar hur sociala medier har resulterat i att man måste svara nu nu nu för de ser ju att du är online. Jag tycker man ska sluta kräva så mycket av folk, för då kanske jag inte stressar över det själv. Givetvis svarar jag om någonting är brådskande, men då känner jag att man kan ringa mig om man vill ha svar nu nu nu. Allt annat bör ta sin tid.
 
Det regnar nu. Innan snöade det. Jag har jobbat klart och undvikit att svara folk, men nu vibrerade mobilen ännu än gång borta på skrivbordet, så jag får väl ta tag i det. Lär ta två minuter.