natassa.blogg.se

Jag läser Zadie Smiths senaste essäsamling - fast egentligen vet jag väl inte om hon har hunnit släppa något nytt sen i somras - om pandemin, men den har precis rätt mängd pandemi i sig för att jag ska vara intresserad, dvs knapps något alls. En hint, en aning, ett lätt saltlager för att ge den bara lite smak. Sex personliga essäer, den sista uppdelad i flera olika berättelser om folk i hennes grannskap, som får mig att älska vardag, skrivande, livet. För trots att den utspelar sig under de första månaderna av 2020 är den skapt för att visa en mänsklighet somm man blir mer medveten om när världen brinner omkring en. En nagelsalong som plötsligt står tom, en äldre kvinna med en hund som antagligen kommer vara helt isolerad. Smith målar upp bilder från förr, från innan allt, för att sedan krossa dig med en sista rad, som ändå är rätt vag och subtil, men som vi, idag, förstår helt.

 

Det får mig att tänka på mina egna grannar. Jag har aldrig brytt mig så mycket om grannskap och gemenskap, då alla nästan alltid har varit äldre än mina föräldrar, eller har småbarn. Jag är mittemellan allt, men senaste året, efter att vi skaffade Belmo och jag går på dagliga promenader, har små vänskaper skapats. Jag känner igen folk (det sker sällan för jag har svårt att minnas ansikten) och vi hälsar. De minns mig på grund av Belmo, och jag minns dem också på grund av Belmo, men vi är alla likadana och går på dagliga promenader runt fotbollsplanen, ner mot stranden, genom träden.

 

Jag längtar nästan till sommaren, då altandörren är öppen nästan hela tiden och jag kan se alla gå förbi. Kanske vi kommer hälsa detta år, men jag är så människoskygg att jag kanske låtsats som om jag inte ser dem, ändå. Grannbarnen som kommer för att hälsa på hunden. Vi är skyldiga dem våfflor, Sarah och jag. Snart så.