natassa.blogg.se

Gud, när skrev jag sist? Jag och skrivandet har en paus. Den är ofrivillig från min sida, men vem är jag att böna och be. Tänker inte sjunka så lågt.

 

Ett helt liv har passerat sen sist. Praktik på OLIKA förlag. En kurs i akademisk engelska. Drinkar med vänner och bio med vänner och bio med mig själv och årets första evenemang igår. Jag återvänder lagom till att livet blir tråkigt igen. Mitt skrivbord min enda vän, orden på skärmen som kommer ge mig migrän, stressen som kommer hålla mig sällskap.

 

Men jag är glad över det samtidigt. Det finns väl något i stressen som jag ser fram emot varje gång. Den kommer med kunskap, med seminarium jag hatar tills de har tagit slut och jag inser att de var givande. S har skaffat jobb och jag känner en avund eftersom jag är rädd att jag aldrig kommer kunna ta mig in i min egen bransch, så jag tar mina små myrsteg in i den världen. Volontärar på event, blir bästa vän med folk jag aldrig träffat och aldrig kommer se mer efter det. Leenden när våra blickar möts. En hand på min rygg, något igenkännande när vi står tysta bland folkmassan. Jag trampar på någons fot, han konfronterar mig skrattandes senare, jag får honom att anmäla sig för nyhetsbrevet med mitt lilla hopp och mina små ord. Får en kris över mitt eget skrivande, igen, får komplimang över mina kläder, igen, häpnar över en poet eller tre, igen, och träffar på folk vars namn och yrken och vänner jag känner till som aldrig har pratat med mig, igen.

 

Tar inte en enda drink trots två eller tre drinkbiljetter eftersom mörkret och timmarna jag har spenderat på benen får mig att känna mig berusad ändå. Gäspar under sista akten trots att jag inte är uttråkad, snarare utmattad, inte van vid ett heltidsjobb på detta vis, för sent för min lilla kropp som börjar gå i ide nu. Dagarna blir kortare men de är alldeles för långa, och jag sover alldeles för länge nu men fick höra av K att studenttiden är den sista tiden du faktiskt kan sova genom morgonen, så försöker att inte stressa. Jag ger morgonen för mycket makt. Den ska vara helig, men jag kan aldrig vakna tidigt nog för att hinna uppskatta den. Tänker inte vakna vid fem bara för att någon på youtube får det att verka som att man får mer gjort trots att man förlorar sömn.

 

Vad var det jag ville få fram med detta? Jag har börjat läsa igen. Kanske kan börja skriva igen. Om jag skriver här en gång i veckan, kommer jag kunna säga något intressant varje gång eller blir det bara uttjatat? Google translate säger att uttjatat inte är ett ord, men när jag ändrar stavningen beodrar den mig att återgå till hur det var. Det regnar och är kallt i rummet. Hunden sover bredvid mig. Jag tror att jag kanske är redo att våga ta mig ut igen, på fler än ett sätt. Jag har blivit rastlös senaste tiden och klarar inte av en hel vecka hemma längre. Jag tar mig ut själv, sitter på tunnelbanan och spelar subway surfer och lyssnar på typ Lil Nas X. Jag brukade aldrig bara ta mig ut förut. Behövde veckor av förvarning innan något socialt. Nu känner jag att jag vill sy fast mig i mina vänners revben i åtminstone några timmar. Spill öl på mig, låt mig halka genom centrum när det har regnat och jag har glömt byta till skor som inte är skridskor i förklädnad. Ge mig en film på en stor duk, en promenad genom gamla stan med olika vänner under olika tillfällen. Älskar dem. Fattar inte hur jag kunde vara som jag var när jag var 15. Men det kanske var en försvarsmekanism.

 

Men idag är jag trött. Introverten återvänder, men jag ska spela biljard som en gubbe senare. Känner att jag växer. Försöker bli en annan och är trött på att bara önska. Dags att agera.

 

Måste börja jobba med masteruppsatsen snart, också.