natassa.blogg.se

Sitter i sängen, ryggen mot väggen. Det drar runt fönstret och min nacke är kall. Har sovit dåligt inatt. Magont, som endast har släppt nu. Inte helt, men mycket mer uthärdligt. Har kollat på en massa Bergman filmer de senaste två dagarna. Måste passa på medan SVT Play fortfarande har dem.

 

Gjorde en throwback tråd på twitter om 2018. Insåg att ytligt har det varit ett bra år. Åkt på två utlandsresor. Träffat en massa härliga människor. Blev klar med kreativt skrivande och började på förlagskunskapen. Åkte till Göteborg för att gå på bokmässan med klassen. Hade ett jobb under sommaren där jag trivdes. Fick min kandidat. Fick min första text publicerad.

 

Men under ytan har allt varit kaos. Sorg och smärta och depression och skuld och skam och en återförening med lusten att dö. Cavalli gick bort, har isolerat mig själv som vanligt, min mentala hälsa har blivit värre och värre. Självskadebeteende som jag hade lyckats distansera mig ifrån i fem sex år återvände, men endast en gång. Ja, jag tror inte det är någon hemlighet för någon som läser min blogg att jag inte har mått bra.

 

Idag känns allt lättare, och även om en bra dag inte löser tumultet inom mig så hjälper det. Det hjälper så otroligt mycket att få minnas att det faktiskt finns bra saker och saker att se fram emot. Så, 2018 var ett helvete, men jag tror att det gjorde mig starkare. Det finns givetvis saker som går att förbättra. Borde släppa min stolthet. Bli snällare. Höra av mig mer. Sluta vara så självisk. Kanske 2019 kan hjälpa mig med allt detta. 2018s uppgift var att mörbulta mig. Att pressa kolet tills det äntligen blev en diamant. Inget värde, men förändrad. Starkare, kanske.

 

Jag tror att jag är starkare, och trots att jag skulle ge allt för att få Cavalli tillbaka inser jag att allting inte är helt kört. Kanske inte känner så imorgon, så detta får verkställa som en påminnelse.

 

2019, jag är trött, men redo för dig.