natassa.blogg.se

Jag fyller år imorgon. 29. Hur sjukt är inte det? Tror att jag har fastnat som 23, men ändå varit besatt vid ålder. Åh, jag är 27, 28, 29. Men i mitt huvud trodde jag ändå att jag var 23, tills jag träffade en massa 19-åringar på universitetet. För jag har börjat plugga igen. Ska bli bibliotekarie när jag blir stor tänkte jag. Hittills har det varit kul och intensivt och jag har redan hunnit känna mig smart och dum. Får se hur min första salstenta någonsin går.

 

Anyway. Ålder. Födelsedag. Jag har varit så borta senaste dagarna att det kom från ingenstans. Eller nej, egentligen inte. Har vetat om min födelsedag i sisådär tre månader för det känns som en stor sak av någon anledning. Men nu är den typ här? Och jag känner mig inte beredd, för jag kommer inte hinna sitta och reflektera kring det hela dagen. Måste på möte. Föreläsning. Men kanske ska gå på solodejt på museum efter? Eller skippa föreläsningen helt och gå så jag hinner hem en rimlig tid. Men får se.

 

Det är typ töntigt att göra en dag till en stor sak, men jag gillar sånt. Gillar att fira och vara överdramatisk och reflektera. Vem var jag som 28? Vem vill jag vara vid 29?

 

Vi får ta allt detta senare. Jag loggade mest in för att ändra min ålder trots att jag i skrivande stund fortfarande är 28. Det kändes viktigt att ändra nu. Att hinna.

 

Jag tänker ofta på Gdansk. Jag har varit där tre gånger och varit tre helt olika personer varje gång, trots att det enbart var under ett drygt år som alla besök skedde. Första gången, precis efter att jag blivit godkänd på masteruppsatsen. Fri på ett sätt jag inte känt på ett tag. Lätt och lycklig, och så såg jag en glimt av en person jag skulle älska att vara när jag gick där på kullerstenarna med min tweedkappa och en bok i fickan. Tillräckligt för att vilja åka tillbaka under en längre period. En slags räddning. Det här är jag efter mastern. Precis den jag vill vara.

 

Andra gången, besvikelse, mest på mig själv. Jag skrev knappt och jag läste inte tillräckligt och jag orkade inte vara personen jag hade varit under tre dagar i oktober. Mars till april och jag var bara precis som jag alltid hade varit fast på en ny plats. Utbränd. Omotiverad. Det skumma är dock hur nostalgiskt jag ser tillbaka på det nu. Jag kollar på The Salinger Year och minns när jag läste boken på bänken bakom kyrkan. Jag minns promenaderna längst vattnet, hur jag köpte frukost på Costa Café för att jag aldrig lyckades köpa gott bröd i affären. Hur jag visste att detta var temporärt och därför inte riktigt orkade skapa ett hem i airbnb:et jag hyrde precis bredvid huvudgatan. En månad och besvikelse och ändå minns jag det med en sådan ömhet. Jag var ju, trots allt, inte låg på grund av staden, utan låg på grund av mig. Staden gjorde mig mer levande (och ledde till att jag inte orkade göra någonting i tre månader efter). Jag promenerade längst sidogator och satt på bänkar och försökte behålla det jag såg framför mig då jag visste att det inte egentligen var mitt. Jag tog kort på husen, skrev i mitt huvud, lät staden infiltrera My Salinger Year och Giovanni's Room så att de föralltid hör ihop.

 

Tredje gången. Iskall december och jag var konstant trött. Jag hade glömt bort vad platser hette och försökte förklara för O "du vet kaféet vid parken bredvid bokhandeln nära där du bor" och han förstod. För mig symboliserar den parken sista dagarna på min månad där. Jag satt och läste i solnedgången. Jag köpte macarons med smak av saltkaramell och vågade av någon anledning inte gå in till Jozef K som jag hade älskat första gången jag var där. Tredje och senaste gången, Jozef K ensam i två timmar innan jag skulle till flygplatsen. Jag satt på övervåningen, gömd i ett hörn bakom hyllor och läste och drack alkoholfri mojito och åt en oreo cheesecake och mindes vem jag hade sett en glimt av första gången. Den resan var till för att återbesöka så mycket jag kunde, men jag frös och ville bara sova, så jag sov bort hela morgnar tills det var dags att åka hem. Hotellet nära Os lägenhet som jag hade bott i första gången. Det kändes fel att inte bo i centrum denna gång. Jag drogs konstant åt det hållet när vi skulle hem på kvällarna, men det var rimligare att bo nära honom under en kort vistelse. Nästa gång, för det kommer alltid alltid vara en nästa gång, vill jag bo i samma airbnb i stan och helst under en vecka, helst längre. Frågan är ifall jag har tid för det. Frågan är ifall jag har råd med det.

 

Jag har nog egentligen bara sett en väldigt liten del av Gdansk. Jag håller mig till kullerstenarna. Till det turistiga som många har sett innan mig men som jag låtsas bara är mitt. Jag har insett att mycket i mitt liv inte stämmer överens med hur saker är i mitt huvud, kanske mest i relation till vem jag är. Men så länge ingen skadas av inbillningen borde jag väl få kunna drömma? Gdansk är bara mitt i mitt huvud. Jag är den jag vill vara i mitt huvud.

 

Det känns som om jag borde uppdatera. Mitt förra inlägg var kanske dramatiskt, men faktum är att det inte kändes dramatiskt. Jag försöker ta mig ur det. Insåg att jag låter mig själv sitta kvar kanske mest av bekvämlighet nu. Jag har blivit van att komma hem från jobbet och inte göra något och sen sova. Jag har blivit van att stirra in i en vägg och konstant ha nära till tårar trots att jag sällan brukar gråta.

 

Jag vet att jag behöver en hel lifestyle-förändring, men jag vet att jag inte kommer kunna klara det om jag går all in direkt, så jag försöker börja med att finna det fina i livet igen. En bra bok och mina vänner och konst och bio och teater och min hund och att skriva. Jag har varken gjort något jag tycker om (förutom att läsa, men jag har inte känt någon entusiasm över det nyligen) eller påmint mig om vad som är bra med livet. Jag tror inte att det kommer kunna lösa allt, särskilt inte när jag verkligen är in the trenches, men det kommer nog hjälpa nu, när jag nu har insett att jag inte behöver ruttna för att "bevisa" att jag mår dåligt.

 

Om det nu är det jag gör. Jag vet inte. Den enda jag vet är att jag har varit så fokuserad på att jag mår dåligt att jag knappt har gjort något för att må bättre. Så från och med nu mår jag bra, tackar för omtanken! Nej men, jag ska försöka att inte vältra mig i det dåliga. Känns inte produktivt.

 

Nästa inlägg kanske jag orkar prata om att en stor anledning till att jag mår dåligt är att jag är omgiven av folk som får och har det jag vill ha. Nästa gång! Orkar ej nu.

Jag kan inte skriva detta på substack. Känns för påtvingat. Här, ta mitt lidande i din inkorg. I hope this email finds you better than I am etc etc.

 

Jag vet inte hur jag tycker att det går med substack. Jag känner mig performativ. Försöker leka smart, men intimiteten jag tycker att denna plats har blir inte genuin i substackformat. Inte helt. Jag försöker göra något med alla inlägg, men de känns tomma. Inte genomtänkta. Inte äkta. Så jag återvänder hit, igen och igen.

 

Livet är skumt. Bra och dåligt. Vill leva och inte leva. Ingenting har förändrats. Jag behöver förändringen. Den vägrar ta emot mig. Jag överanalyserar allt och vet inte hur jag ska röra mig i denna värld längre. Vem är jag. Allt jag är är fel. Jag är på botten av allt. Men jag är högfunktionerande. Det är väl det. Det enda som stoppar mig från att vara ett vrak. Vem vill hjälpa någon som inte än har fallit.

 

Men jag har sökt hjälp. Jag försöker. Jag ska tillbaka till psykologen på måndag. Den nya. Inte min gamla som jag hade förra året, för hon har slutat. Men det kanske är bra. Nya problem. Ny psykolog. Jag tänkte innan, när jag var ute med hunden, att jag borde ha tagit tag i så mycket senaste åren när jag har haft ett så pass fritt schema med frilans och plugg. Jag hade kunnat träna och skriva och rest och lärt mig nya saker. Men jag har bara överlevt. Hittat coping mechanisms. Försökt skapa bättre vanor. Misslyckats. Och det kanske är okej att bara ha överlevt under ett par års tid. Kanske jag behövde det för att orka med resten.

 

Men jag vet inte om jag orkar. Jag googlar på bipolär. Jag vill så gärna kunna ge allt vad jag är ett namn. Jag vill ha labels. Jag vill kunna veta varför. Men allt som jag är är så milt. Hur ska man kunna kategorisera sånt? Jag har alltid varit mittemellan. Aldrig för mycket eller för lite. Vanlig. Lagom. Så mitt förfall har pågått under så lång tid och märktes ändå knappt. Fast det kanske det ändå gjorde, nu när jag tänker efter. Jag ser allt framför mig. Mitt i allt misslyckande, tanken på att jag inte skulle leva till 20.

 

29 i år. Och sen? 30, 31, 32. Jag har alltid sett fram emot att bli äldre, ironiskt nog. Kanske jag hade tänkt att saker skulle vara bättre, att jag skulle ha saker under kontroll, ifall jag ändå tog mig så långt.

 

Istället, tankar jag hade när jag var 13. En slags acceptans som gör ondare än ilskan. Det är mitt fel. Det är mitt fel.

 

Men jag vill inte dö. Jag har så mycket att leva för. Mina vänner, min familj, böcker och musik och solsken och skratt. Men jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Ett långsamt förfall. Botten av allt. Jag läser böcker och det enda jag kan tänka på är hur misslyckad jag är. Det värsta är att jag inte ens hatar mig själv. Det hade kanske varit lättare. Rakhyveln mot huden som förr. Måltider som skippades och, senare, tvärtom i överflöd. Jag brukade skita i att sova och nu är det allt jag vill göra. Jag förstör så mycket och orkar inte bry mig. Men jag hatar inte mig själv. Inte aktivt. Kanske det är undermedvetet. Kanske jag förstör med flit. Kanske jag tycker jag förtjänar det.

 

Jag minns när jag i julas nämnde för mamma att jag hade ångest och hon visade en sådan oro och empati som förvånade mig. Förvånade mig då jag alltid känner en viss typ av ångest, så jag förstod inte varför just denna gång skulle behandlas annorlunda. Det är min standard. Ångestfylld och deprimerad, men funktionell nog att överleva. Lever i vissa stunder. Stirrar in i väggen under resterande tid.

 

Jag tänker ofta att jag är patetisk. Att mina gamla klasskompisar tittar på mig och dömer mig. Men jag tror inte ens de tänker på mig. De har bättre saker för sig. Och jag hade aldrig fiender ändå. Jag är bara en flyktig tanke. De kanske inte ens är förvånade över vad som har blivit av mig. Min moster sa att hon inte alls höll med när jag och mina kusiner och min lillebror skojade om att hierarkin har kastats om och jag sa att jag var längt ner, att min bror hade passerat mig. Vad är det som hon ser som inte jag ser? Kanske hon bara inte vet hur fucked allting egentligen är. Hur nära jag är att ge upp.

 

Det värsta är att jag trots allt har det bra. Det är nästan värre. Att jag inte har anledning att dö. Mina egna val har lett mig hit, men jag undrar hur mycket val jag egentligen hade. Jag kanske hade suttit här ändå, misslyckad och ensam men inte helt. Bara lite. Lagom.

 

(Ni behöver inte vara oroliga. Jag hamnar i dessa tankar, men de går sedan över, därav googlingen på bipolaritet)

 

Hej hallå jag blir måttligt irriterad på dessa skumma spamkommentarer jag får här, så har gjort en substack istället: https://substack.com/@natassa

 

Men jag kanske skriver här ibland också! Får se! Jag skriver ju ändå aldrig längre, så det kanske inte ens märks av vad jag väljer.

 

Hej så länge!

 

Jag har sagt att jag ska byta bloggplattform då jag enbart får en massa spamkommentarer från bots, men det känns fel. Det är något med denna plats, där orden flödar rätt enkelt, och om det är något jag behöver just nu är det att saker inte ska vara svåra.

 

Kyrkklockorna i Gdansk, åtminstone de närmast min lägenhet (som egentligen är ett airbnb som jag har bokat i en månad) ringer alltid två minuter innan hel och halv. Jag vet inte varför, men jag har blivit så van vid det att jag tror att en liten del av mig alltid kommer tänka på det varje gång jag hör en kyrkklocka. Jag har varit här i två veckor. Jag har nyligen börjat vakna upp åtminstone lite grann från den dvalan jag hamnade i på väg till flygplatsen i slutet av mars. Det blir så ibland. Jag är inte riktigt närvarande. Frånkopplad, som om jag går i sömnen. Jag minns så tydligt (vilket kanske är ironiskt) att det var exakt såhär jag kände när jag tog studenten för snart nio år sen. Som om hjärnan vet att jag inte orkar med allt som detta kommer innebära. Trots att jag har sparat och väntat i flera månader på min tid i Polen. Första gången jag bor helt ensam. Första gången så här länge i ett annat land (Grekland som barn räknas inte). Men det kanske egentligen är för mycket, men jag är så arg på min hjärna för denna coping mechanism. Jag hade så mycket planer. Istället är detta i princip det första jag skriver. Jag ville uppdatera nästan dagligen. Jag ville läsa och skriva och rita och yoga och meditera och kolla på filmer och vara mitt bästa pretentiösa jag. Istället går jag i sömnen, men jag går åtminstone en massa promenader. Det är det enda jag har gjort. Jobbat, ruttnat i lägenheten och promenerat med O och M och spenderat för mycket pengar på mat.

 

Men jag börjar vakna upp, lite grann. Målet är att bli så van vid att gå ca 10 000 steg varje dag att jag måste upprätthålla det hemma också. Igår gick jag 22 000 steg. Tror aldrig det har hänt förut? Jakten på mjukglass tog oss runt staden, till brolyftningen och två Black Pearls som seglade förbi, till Zorba där jag åt bläckfisk, till ett berg med utsikt över hela staden (som till en början förstördes av dimman som plötsligt gled in), till öl på uteservering under filt och värmelampa. Det var nog den första riktigt fina dagen sen jag kom. Sol. Folk. Glädje. Jag har ju mått bra här, även om det inte har varit som jag tänkt mig.

 

Idag är det påsk, men jag ska inte fira den eller den grekiska som är nästa helg. Jag är inte hemma, men känner mig inte ensam. Jag har ju O och M, men också staden. Om jag känner av något går jag ut och går. Det händer sällan hemma.

 

Jag hade videomöte med min psykolog i torsdags och jag nämnde att jag ibland ser skymtar av den gamla Natassa, kanske oftare och oftare nu. Hon konstaterade att jag har depressiva tendenser och att jag ska försöka göra saker jag tycker är kul, vilket är lättare sagt än gjort. Men jag ser ändå den gamla Natassa, i sättet jag försöker romantisera livet och i hur jag tar med mig boken ut och läser på bänkar och caféer. Hur jag städar när det är soligt. Hur jag börjar lyssna på musik igen. Hon finns där någonstans, men hon är trött. Jag låter henne vila. Det är något som jag blev väldigt frustrerad över i början av min vistelse i Gdansk. Jag ville skapa rutiner, vakna tidigt, gå på morgonpromenad, köra yoga, läsa massa, skriva massa, laga mat, leva, men jag tror nog att det jag egentligen behöver just nu är att vila.

 

Och det är väl okej.

 

Likblekt ljus sveper över staden.

Novemberljus. Novemberliv.

Pappret vid fingertopparna, nej, tangenterna

och en kopp som kallnat,

likt luften,

likt huden,

likt allt där ute,

alltför sent.

Du är sen! skriker jag

och blundar.

Ett tryck över bröstet, som en

gren som långsamt krossar mig till

Novemberdöds.

Novemberföds på nytt.

 

Jag har svårt att skriva mitt i känslorna. Jag måste ha lite distans, en timme, tre dagar; fortfarande känna allt men inte lika starkt. Inte mitt i det viktiga, där tårarna jag kämpar med att inte fälla tar upp all min kraft. Istället måste jag vara i efterskalven, där mitt huvud ännu simmar bland känslorna men min kropp har gått vidare.

 

Nu är jag alldeles för nära något töntigt som jag inte borde ha blivit upprörd över, jag vet det, men jag vet också att det inte handlar om det utan om vad som finns under händelsen. Som jag försöker bli någon bättre, och ändå kan ett ord och en ton sänka mig helt. Jag vet hur jag har förändrats, men detta nya jag, denna nya version som jag har rivit av mig huden för att gräva fram, hon är osynlig och istället står ett jag framför dem som jag har försökt döda i flera år. Och det värsta är väl egentligen att jag själv inte tycker att hon lever. Hon har försvunnit och syns bara i ett visst ljus, under ett visst ögonblick, och det ögonblicket kom inte till idag.

 

Och ändå ser de inte min förändring. De ser bara det förflutna. Är de så blinda eller är det bara jag som lever i förnekelse? Eller är jag och min förändring bara inte viktiga nog att bli upptäckta, bland salar och luft som bär barndomens doft?

 

Men anlednigen till att jag valde att skriva trots att det var för nära var då min kropp fysiskt fick ont av detta. Jag satt i tystnad, kvar i rummet då jag tycker det ibland är lättare att lugna ner mig bland andra. Jag har svårt för sorg och ilska. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag vill slåss och jag vill gråta, och jag hade inte orken att göra något av det idag. Men att hålla inne känslorna resulterade istället i en smärta över käkarna, under hakan, strålande upp över ansiktet. Som om min kropp protesterade min coping mechanism. Nej, du ska känna och du ska känna det högt. För en gångs skull ska du fucking känna.

 

Mitt i smärtan funderade jag på att gå och berätta. Berätta att det stör mig hur de ser mig och hur de inte ser mig. Men jag har inte orken. Har inte ork till mycket längre.

 

Jag har försökt skriva här, men har inte känt att jag lyckas få till något konkret eller intressant, så inlägg överges mitt i, mitt i tankarna, mitt i ett försök. Och mitt i alla försök förändrades jag. Åkte iväg och blev en annan. Eller snarare såg en glimpt av den jag vill vara, såg hur hon nästan lyckades ta sig ut helt under mina tre fyra dagar i Gdańsk. Jag vandrade runt i en främmande stad i ett främmande land helt ensam sista morgonen med hörlurarna i och en bok i fickan, över kullerstenarna upp till Jozef K för en cappuccino. Det har aldrig hänt förut, att jag vågar existera ensam, men jag hade lärt mig staden på bara ett par dagar.

 

 

 

 

Jag sa till M att jag tror att jag är en dålig förlorare, och just därför undviker jag situationer där den sortens ilska kan materialiseras. Det är inte som att den bor i mig, inte på samma sätt som ilska hade etsat sig fast vid min bröstkorg förut, när jag var yngre och kände allt för starkt. Just därför håller jag den så långt ifrån mig som jag kan nu. Det är inte en skön känsla att känna.

 

Jag undrar om jag gör så med alla känslor. Jag tror mig ha blivit mogen nog att hantera allt nu, då jag sällan känner starka känslor, men allt kanske är ett sätt att skydda mig själv. O och E gråter så lätt, men de visar också glädje så lätt. Jag är ljummen. Lagom. Ingenting känns för mycket, allting är hanterbart. Det är väl egentligen inte ett liv. Jag tror inte att jag är lika känslosam i allmänhet, men jag borde väl känna mer än vad jag gör, men jag undviker väl glädjen och sorgen och ångesten och längtan, precis som jag gör med ilskan.

 

Jag är en knapp bris. Jag vet inte om jag orkar känna.

 

De säger att jag tillhör havet. Att mina ben bör sys ihop, mina lungor sluta andas. Att jag är en med saltet, olivträden, bergens sjungande höjder. Men blod är inte alltid allt, och jag är fastbunden vid träden, vid en sjö, långt långt upp där marken täcks av snö utan sydliga vindar. Plan mark. Inte berg. Jag ser mina förfäder där nere, bland bergen och havet. Jag är inte som dem. Upprotad i hjärtat och nu föralltid kluven.

 

Min sommar är blommorna från förra sommaren som har etsats fast i mitt minne. Jag ser dem bakom ögonlocket, som ett avtryck på hinnan. De var blåa och höll sig vid liv så länge. Kanske som en metafor. Jag hade tagit vasen i vitt och blått från mina föräldrar och placerat den vid fönstret, mitten av fönstret, mitten av skrivbordet, som rummets centerpiece. Jag vill återuppliva den bilden, men vet att det inte kommer vara samma sak. Det är augusti och sommaren är nästan slut.

 

Min sommar är huvudvärk och armvärk och brist på motivation. Min sommar är att undra om jag har de där diagnoserna som stämmer in så bra.

 

Min sommar är en enda dag som sträcks ut under flera månader. Samma ljus. Samma mående.

 

Min sommar är att jag har börjat kolla på tv-serier igen och inte läste ut en enda bok i juli.

 

Först och främst, varför får jag massa spamkommentarer ca hela tiden??

 

Anyway.

 

Jag har tänkt skriva. Tänkt bevisa att jag har något att säga när jag inte är ledsen också, men vad finns det egentligen att säga när man inte riktigt känner något särskilt? Jag har känt massor, men allt är negativt laddat och internt käbbel med mig själv, så för att bevisa att jag nu har något att säga har jag bara inte sagt något alls.

 

Vilken bra idé.

 

Nej men, jag är faktiskt inte ledsen. Inte glad heller. Väldigt stressad. Väldigt mycket som pågår i mitt huvud och ingenting utanför. För mig då. Allting är still och jag känner mig fast, men jag kan inte ta mig vidare just nu utan behöver fokusera på att skriva klart uppsatsen, som då inte blev klar i våras. Men jag har ingen motivation. Jobbar bäst när jag är stressad och har ont om tid, men jag tror inte jag kan lämna in något bra om jag skriver den i sista stund. Hatar hur jag fungerar. Så arg på min passivitet. Det är väl den starkaste känslan jag har känt denna sommar. Besvikelse på hur jag agerar utan att finna någon motivation att förändra något.

 

Tror inte det borde vara såhär vid 26.

 

Tänker på döden mer än någonsin senaste tiden. Jobbiga nyheter i början av året, som ändå inte har lett till någon typ av förlust än, satte spår i min vardag. Året har en sådan blandad nyans över sig, där vissa saker är regnbågsfärgade, andra kolsvarta. Jag tänker på min egen död, också. Dagen jag försvinner. Hur känns det egentligen? Levde jag som jag ville?

 

Detta har gjort att jag autmatiskt funderar på livet mer också. Vem är jag och hur vill jag leva? Går från att känna hopp till att känna att jag aldrig kommer finna någon lycka.

 

Egentligen borde jag väl fokusera på masteruppsatsen, som ska vara klar nästa vecka. Har en deadline imorgon för att få sista feedbacken från min handledare innan jag gör klart den. Jag har skrivit i princip hela uppsatsen på 2-3 veckor, efter månader av research. Såklart. Annars hade detta inte gått.

 

Blir jag klar? Vem vet. Skriver om antiken idag. Ska skriva klart min del om appolonisk och dionysisk ordning. Sen bildungsromanen. Jag lovar att det finns ett sammanhang.

 

 

En ensam fågel sjunger utanför och det påminner mig om vår, trots att snön kommer och går i en oändlig cykel som vägrar ta slut. Det börjar bli mörkt, klockan 16:32, vilket ändå är ett mirakel att det nu börjar ske så mycket senare. Jag gillar alla årstider, har jag insett. Gillar dem men ser alltid fram emot nästa, inte på ett eländigt vis där jag vantrivs under den pågående årstiden, utan på ett sätt så att jag alltid har något att se fram emot. Jag vet inte hur jag började med detta, men jag tror att det har räddat mitt liv.