natassa.blogg.se

write like you're running out of time

På drift

Kategori: Allmänt

Jag var i Ungern förra veckan, i en liten by vid namn Mórahalom tillsammans med Melina och hennes familj. Kan både skriva mycket om det och ändå ingenting alls, för egentligen hände det inte överdrivet mycket och vi var endast där för att koppla av och komma bort från Sverige (som jag för övrigt funderar på att lämna åtminstone en gång till innan årets slut, men det är en annan historia). Så istället för att tråka ut er tänkte jag skriva ner lite tankar jag har om att just resa.
 
Ni ser, att resa skrämmer livet ur mig, och att jag ens tackade ja när Melina frågade om jag ville hänga med efter att ha undvikit liknande frågor i drygt ett års tid är ett mirakel. Jag är väldigt mycket av en hemma-människa. Jag älskar att sitta hemma och skriva eller läsa eller kolla på något eller bara vara. Det är en sådan stor del av mina behov så att det inte är klokt. Men jag älskar att resa också. Jag gör faktiskt det. Men jag hatar det samtidigt.
 
Det handlar inte ens om att jag är flygrädd (för det är jag inte) eller inte orkar med flygplatser (för det gör jag) eller avskyr att resa långt (för jag älskar det), utan jag tror det handlar mest om att jag lämnar min komfortzon när jag reser. Jag är inte hemma och måste (antagligen) umgås med en massa folk under majoriteten av tiden och bli tömd på energi och hamna i situationer jag inte kommer kunna ta mig ur lika lätt vilket kommer att leda till att min ångest blir hög vilket kanske kan resultera i någon skum depression-liknande episod som jag inte kommer bli av med på länge. Det pågår nästan alltid någon slags storm i mitt huvud, men när jag inte känner mig bekväm eller säker förvandlas det till en naturkatastrof, mer eller mindre. Jag övertänker och gör bara mig själv ledsen.
 
Fast inte alltid. Jag gjorde det inte alls i Ungern, och om jag minns rätt gjorde jag det inte i Grekland förra året heller, men tanken på att det kan ske skrämmer mig, så att resa skrämmer mig.
 
Det finns säkert andra anledningar till att min första reaktion till folks förslag att resa någonstans är "FUCK NO", men denna är den enda som är påtaglig nog för mig att kunna förklara på ett ungefär så att folk kanske förstår. Det handlar helt enkelt om att jag värderar min inre säkerhet, och den existerar inte alltid om jag inte är hemma. Egentligen så existerar den ju givetvis inte alltid här i Stockholm heller, men det känns inte lika hopplöst att försöka leta upp den igen när man kan göra det på en plats man känner till, för man vet ju på ett ungefär var den kan ha gömt sig.
 
Men vet ni vad? Jag vill verkligen resa. Helst i Europa först, eftersom allt annat känns alldeles för långt bort, men jag vill se ställen. Jag vill åka till Paris och Rom och Berlin och Amsterdam och Budapest (eftersom vi endast såg flygplatsen och en lång väg när vi var där nyligen) och jag vill åka tillbaka till London och Kassel och ställen i Grekland som jag inte har besökt och ställen jag har besökt men inte minns. Jag vill se allt. Det är bara så svårt att följa denna vilja utan att frukta varje steg.
 
Jag är stolt över att jag åkte till Ungern förra veckan, och jag hoppas att det inte blir min sista resa under 2017. Men om det är det så finns det ju alltid nästa år, men längre tid än så får det inte gå. Då kommer jag bara bli för rädd igen.