natassa.blogg.se

write like you're running out of time

Är öppenhet dåligt?

Kategori: Allmänt

 Jag försöker lista ut vart gränsen går vid nyare förhållanden (inte nödvändigtvis romantiska förhållanden). Hur vet man när man borde hålla något för sig själv istället för att slänga ur sig det? Hur vet man när man borde berätta något istället för att svälja ner det varje gång det håller på att ta sig ut från ens inre?
 
Jag tror inte att man egentligen kan svara på det, men att man själv vet när något känns rätt. Å andra sidan så kanske något känns rätt för en själv, men inte när man ser på det ur samhällets ögon och förhåller det till de normer som man på ett eller annat sätt känner sig tvungen att leva efter (men kanske inte alltid gör). Jag skulle jättegärna berätta mina djupaste och mörkaste hemligheter till den här personen jag har haft i mitt liv i typ en vecka, men när jag tänker efter så är det inte ofta man gör det. Jag stoppar mig själv eftersom jag känner mig osäker på hur det ska tas. Kanske inte själva bekännelsen, men det faktum att jag delade med mig av det så pass tidigt.
 
Det är ofta jag stammar ur mig en halvhjärtad förklaring till en lite mer personlig fråga trots att jag hur lätt som helst skulle kunna berätta sanningen så att de skulle förstå. Jag vet ju själv svaret, men vet inte om de borde veta svaret. Jag tror att detta är ett resultat av den ensamhet jag kände när jag var yngre och inte riktigt hade någon att berätta saker för. Det har gjort så att jag mer än gärna lägger alla korten på bordet nu istället för att lista ut vilken information som inte borde se dagsljus. Just därför börjar jag nu blir skeptisk över min egen öppenhet. Borde jag få tag på något slags filter att lägga över både hjärna och mun? Kanske. Jag vet inte hur skadligt det kan vara att dela med sig av för mycket. Kanske hamnar informationen i fel händer och jag har bara mig själv att skylla på.
 
Det är en svår fråga som jag fortfarande försöker lösa. Har ni läst flera av mina blogginlägg så har ni nog sett min öppenhet här, och det är den öppenheten jag försöker tygla en aning i verkliga livet. Betoning på försöker.
 
 

Det här med att skaffa vänner

Kategori: Allmänt

Sitter här i badrock och är emotionell av någon anledning och funderar samtidigt på hur läskigt det är att skaffa nya vänner. Visst kan det vara fullkomligt underbart att träffa nytt folk som man har gemensamma intressen med, men det finns ändå en osäkerhet där som verkligen skrämmer mig när jag försöker att skapa nya slags relationer. Hälften av tiden är man rädd att gå över en slags osynlig gräns, är rädd att säga något fel som sätter stop på vänskapen, är rädd att skrämma bort personen på ett eller annat vis.
 
Nu pratar jag specifikt om sådana situationer då man bara tittar på någon och inser att "den där vill jag behålla". Det finns givetvis folk man träffar och lär känna som man inte är lika desperat att skapa ett starkt band med, hur snälla de än är. Man klickar helt enkelt mer med vissa människor, och det är över dessa människor som man stressar ihjäl sig innan man har insett att "det är okej, vi är vänner, det kommer vara svårt för dem att bara släppa mig nu". Jag har svårt att skaffa vänner i allmänhet, så när jag hittar någon som jag verkligen VILL behålla, verkligen VILL anstränga mig för att behålla, ja, då är jag livrädd att de ska ångra sig. Man kan se det som om det vore början på en romantisk relation fast utan romansen. Jag vill att personen ska gilla mig och vilja vara min vän, och min övertänkande hjärna har panik under hela den första processen.
 
Att skaffa vänner är så jävla stressigt, men förhoppningsvis värt det i slutändan.
 
Irrelevant bild från igår bara för att jag gillar den skarpt och vill att den ska vara min vän