natassa.blogg.se

poetry is in the streets

Fuck what people think

Kategori: Allmänt

Jag har tänkt på en sak ganska länge nu, jag tror ända sedan slutet av andra året i gymnasiet. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det dock. Asså ni vet när man har en speciell image man försöker hålla sig till. Folk i ens omgivning ser en på ett sätt och man börjar omedvetet bete sig som det förväntas av en.
 
Till exempel så sågs jag som en tönt med humörsvängningar i högstadiet. Jag är seriös. Jag har ingen aning hur ni ser mig idag, men för att vara ärlig så tror jag inte riktigt att det där är jag. Jag blev mobbad i grundskolan; inte överdrivet mycket och inte varje dag. Det var liksom lätt att missa det, men det satte sitt märke på mig. Jag började bli arg. Verbala attacker kan orsaka sånt. Men jag höll min ilska inne vilket gjorde att jag lätt snäste åt folk när jag blev irriterad eller om jag tyckte att de ställde för dumma frågor. Så är jag fortfarande. Jag kan inte hjälpa det. Jag har hållt mina känslor inne så länge att de oftast kommer ut som irritation. Jag ber om ursäkt om jag någonsin har skrikit åt dig utan anledning. Jag försöker jobba på det.
 
Jag vill inte vara en arg person. Min vrede kommer också ofta ut som negativitet. Eller jag skulle nog kalla det för sarkastisk negativitet. Ibland menar jag inte att vara negativ, det bara kommer ut som en ironisk kommentar. Och jag har fått skit för det. "Natassa, du är så negativ hela tiden!" Well, sorry för att jag inte vill bli besviken senare. Mobbning kan förstöra jävligt mycket för en senare i livet. Jag vill så gärna vara en glad och positiv person, men rädslan för att bli nertrampad och förstörd igen är för stor. Dessutom så har det nu satt sig i min hjärna att jag måste följa dessa antagningar om mig. Jag måste se sur ut, eftersom jag ändå redan gör det i vanliga fall enligt alla. Jag måste spela negativ och nonchalant eftersom det ändå redan förväntas av mig. Jag är så trött på det. Men det vägrar släppa. Även om jag är glad eller lycklig elelr whatever så kan jag inte visa det. Jag måste agera som en känslokall robot som helst inte vill vara här.
 
Men vet ni vad? Fuck that! Jag ska inte behöva vara negativ bara för att det förväntas av mig. Jag är liksom rädd att visa några positiva känslor, och så borde det inte vara. Visst, jag är inte världens mest positiva människa, och jag kommer ha mina nerstämda dagar precis som alla andra, men jag ska fan inte behöva må dåligt över det. Jag är så trött på att inte kunna gå vidare bara för att folk förväntar sig det utav mig. Och när folk tar upp gamla minnen från t.ex. högstadiet om hur sur jag var hela tiden; ja, det kommer bara att sänka dig i mina ögon. Döm inte folk för hur de var för några år sedan. Man förändras varje dag.
 
Jag har ingen aning om vad det är jag vill få fram. Jag tror knappast att jag kommer bli en positiv människa inom den närmsta veckan eller nåt, men jag måste sluta tro att det inte är möjligt bara för att andra säger det. Jag måste sluta låta mitt förflutna påverka min framtid. Folk som dömer har ingen plats i mitt liv. Jag måste börja jobba med mig själv.
 
Natassa 15 år ville inte att det skulle bli så här.
Natassa 18 år (okej, 17 på bilden) vet att det inte ska vara så här.
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: