natassa.blogg.se

write like you're running out of time

Nostalgi(a)

Kategori: Allmänt

Det är konstigt och nästan lite sursött att den första gången vi sex befann oss på samma plats efter alla dessa år var på en begravning. Vi satt på soffan vi hade suttit på så många gånger tidigare, och vi pratade och skrattade och försökte låtsas om att vi inte var samlade för att vi var ledsna. Som om han fortfarande var med oss.
 
Men jag fann ändå en tröst i att vi var tillsammans. Allt var okej när vi var tillsammans. Som om inget hade förändrats, trots att inte alla av oss bodde hemma längre. Trots att vissa av oss hade fått känna på hjärtesorg som ingen av oss ens hade drömt om när vi var yngre. När vi var barn.
 
Vi var inte barn. Alla förutom en var över 18, men jag kunde låtsas att allt var som förut, åtminstone under en liten stund.
 
Det var nästan vackert.
 
It's strange and a little bittersweet that the first time the six of us were in the same place after so many years was during a funeral. We were sitting on the couch we'd sat on so many times before, and we talked and laughed and tried to pretend that we weren't gathered because we were sad. Like he was still with us.
 
But I still found a comfort in the fact that we were all together. Everything was okay when we were together. As if nothing had changed, even though not all of us lived at home anymore. Even though some of us had felt heartache that neither of us had even dreamt of when we were younger. When we were kids.
 
We weren't kids. Everyone except one of us was over 18, but I could pretend that everything was like it used to be, at least for a little while.
 
It was almost beautiful.

Me too

Kategori: Allmänt

Jag minns när jag var på en trång tunnelbana när jag var 18. Jag minns att vi hade tagit skolfoto den dagen, sista gången för mig innan jag gick ut gymnasiet, och jag minns att jag hade rött läppstift men att min fina topp var gömd under min tjocktröja som höll mig varm den oktobereftermiddagen. Samma tjocktröja som jag har på mig just nu, fyra år senare. Jag minns att jag var fast mellan två män, och hur en av dem tog vara på situationen och började ta på mitt bröst. Alltså verkligen klämma på den. Jag minns att jag var så chockad så att jag inte stoppade honom. Jag önskar att jag hade gjort det, men jag antar att jag önskar att den andre mannen, som stod på min andra sida och såg allting, skulle ha stoppat det mer.

Jag minns att jag tänkte att det var läppstiftets fel, som om det hade något att göra med detta.

Jag minns en annan tunnelbaneresa, då en man pressade sin penis mot min baksida i en proppfull vagn, och jag minns att jag inte kunde knuffa iväg honom. Jag sa ingenting då heller.

Jag minns att en snubbe vägrade ta mitt nej och försökte stoppa ner handen i byxorna på mig ändå. Turligt nog lyckades han bara få ut mina bröst ur bh:n, vilket jag antar är bättre än alternativet.

Jag vet att många människor minns mer än vad jag gör, men till och med mina få upplevelser borde inte vara upplevelser. Sexuella trakasserier borde inte finnas. Men de gör det, och det är dags att vi får utrymmet att prata om det.

English translation:

I remember when I was on a crowded subway when I was 18. I remember that it had been picture day, my final one before I graduated high school, and I was wearing red lipstick but had my nice top hidden beneath the hoodie that was keeping me warm that October afternoon. The same hoodie I’m wearing right now, four years later. I remember being trapped between two men, and how one of them took advantage of our proximity and was fondling my chest. I remember being so dumbstruck that I didn’t stop him. I still wish I had, but I guess I wish the other man, who was standing on my other side and saw everything, would’ve stopped it more.

I remember blaming it on the fact that I was wearing lipstick, as if that had anything to do with it.

I remember another subway ride, where a man was pressing his penis against my backside on the crowded carriage, and I remember being unable to even push him away. I didn’t say anything then either.

I remember a guy refusing to take my no as an answer and trying to force his hand into my pants anyway. Fortunately he only managed to rip my chest out of my bra. I guess that’s better than the alternative.

I know a lot of people remember much more than I do, but even my few experiences shouldn’t be experiences. Sexual harassment shouldn’t exist. But it does, and it’s time that we get the space to speak up about it.