natassa.blogg.se

write like you're running out of time

Det här med sport

Kategori: Allmänt

Jag är rätt så övertygad om att jag föddes med den enastående förmågan att aldrig vara bra på sport. Och då menar jag aldrig.
 
Eller så var jag alltid bara för lat för att ens försöka? Jag skulle dock hellre säga att jag inte brydde mig ett dugg om sport, och därför blev jag aldrig bra på det. Jag gillar inte att svettas och bli andfådd och trött. Jag kan förstå folk som tycker det är otroligt kul att se ut som om man nyss har hoppat i havet och fått en astmaattack på köpet (jag skojar med denna beskrivning, för att klargöra), men det var aldrig något för mig.
 
Jag har alltid varit bollrädd. Det kanske har något att göra med att jag fick en boll i ansiktet när jag var typ 11 efter att ha kollat bort i två sekunder under en fotbollsmatch jag var tvungen att vara med på under idrottslektionen. Inte nog med att jag fick en boll i fejset; jag ramlade ner på grund av det plötsliga föremålet som kom flygande mot mig, och jag skrapade upp mitt knä. Är ganska säker på att det var det högra, men det var ju ändå nästan tio år sedan, så ta inte mitt ord för det.
 
Jag är inte snabb eller stark. Helt ärligt så kan nog ett spädbarn springa ikapp mig. Men vet ni vad? Jag tror att jag vet varför sport aldrig var något för mig, förutom det faktum att jag hatar allt som har med sport att göra; det var skam. Skammen av att inte kunna andas ordentligt mycket tidigare än alla andra när vi väl började springa. Skammen av att inte kunna kasta den där bollen så långt. Skammen av att inte kunna göra något mål. Varje idrottslektion var en timme av skam.
 
Jag skämdes över att alltid vara sist. Jag skämdes över att aldrig bli vald först när man skulle välja lag (för att jag sög antagligen). Jag skämdes över hur "ful jag var när jag sprang" (tack för den, förresten. jag minns vem du är). Och ändå så har jag testat på några olika sporter under de tidigare åren av mitt liv. Jag har gått på både kung fu och taekwondo (har till och med gult bälte i det sistnämnda. känn på den). Jag gick på balett och streetdance (fan att jag slutade. kunde ha varit fett bra idag ju). Kanske gick på nåt mer, men då har jag förträngt det. Min poäng är; jag har nog aldrig varit rädd för att testa på, men sport är helt enkelt inte min grej, och en anledning är att jag skämdes över att jag inte var bra på en gång. Det har nog alltid varit min största svaghet. Om jag inte är bäst på något så fort jag prövar på det så ger jag upp. När man suger på något så känns det liksom som att man aldrig kommer att bli bra.
 
Men jag tror även att idrottslektionerna hade något att göra med det. Missförstå mig inte. Det är jätteviktigt att vi får barn att röra på sig, men efter en viss ålder tycker jag att en viss hänsyn bör visas. 13-åriga Natassa fruktade nog att sporta inför sin alltför dömande klass mer än vad 8-åriga Natassa gjorde.
 
Har jag någon slags lösning eller slutsats på allt detta? Nej. Jag hatar sport än idag.
 
Jag är typ 17 på denna bild? Detta var iallafall sista året jag hade idrott i skolan och jag har firat ända sedan dess
 

Olika kulturer

Kategori: Allmänt

Jag är uppväxt i ett väldigt grekiskt hushåll. Det finns dock aspekter som har blivit rätt så "försvenskade" om man jämför med hur människorna i Grekland lever, men det är ju nästan en självklarhet. Om man bor i ett land som har en helt annan kultur än vad ens egna nationalitet har så är det otroligt svårt att inte anpassa sig efter det.
 
Nu är det så att det inte är jag som har anpassat mig, utan jag har bara vuxit upp med vad saker och ting har utvecklats till. Men det har alltid varit vi och de. Vi; grekerna, utlänningarna. De; svenskarna. Och det behöver inte vara en dålig sak! Att observera skillnaderna mellan kulturer är väldigt speciellt och nästan nödvändigt, tycker jag. Det är ju trots allt nästan inga två länder som har en helt identiskt kultur. Vi måste kunna observera för att kunna justera.
 
Jag kan inte flytta till ett land och bete mig som en grek. Inte helt. Jag kan heller inte flytta till ett land och bete mig som en svensk. Det blir en kulturkrock, och jag måste lära mig att anpassa mig. Det behöver inte betyda att jag ska släppa varenda grekiska eller svenska instinkt jag har föralltid. Det betyder bara att jag respekterar landet jag är i tillräckligt för att försöka anpassa mig. Om jag flyttar till Australien så kommer jag självklart aldrig att vara en riktig australienare när det kommer till hur de beter sig, för jag har inte blivit uppvuxen med det. Men det som sker är att jag blandar den svenska, grekiska och australienska kulturen och bildar en slags sammansättning. En samling av kulturer. Jag kommer aldrig kunna släppa de kulturer jag är van vid, och det ska jag inte behöva göra. Det jag ska göra är att lära mig att respektera den australienska kulturen samtidigt som jag ändå vördar den grekiska och svenska.
 
Allt jag nyss skrev var inte anledningen till att jag började detta inlägg, utan var bara tankar som ploppade upp i mitt huvud i efterhand. Det jag egentligen ville prata om är hur det ibland kan vara svårt att födas i en blandning av olika kulturer. Man vet aldrig riktigt vem man är. Aldrig så kommer jag att höra helt hemma i varken Grekland eller Sverige. Jag kommer alltid att bära med mig den där andra kulturen.
 
Och som sagt, det behöver inte vara en dålig sak. Att jag är en svensk grek eller en grekisk svensk gör mig inte mindre värd som person. Jag är född i Sverige, men grekiska var mitt första språk (låt oss ignorerna det faktum att jag knappt kan tala det idag). Grekland är mer än en semesterort för mig. Sverige är mer än det land jag råkade föddas i. Förstår ni vad jag menar?
 
Jag brukar prata om hur svårt det kan vara ibland, men jag är ändå glad över de två mycket annorlunda kulturerna som har uppfostrat mig. De har ju gjort mig till mig. Okej om jag är en utlänning här och en utlänning i Grekland. Det gör mig inte mindre värd. Okej om jag har ett helt annat sätt att bete mig på än vad grekerna som är födda och uppvuxna i Grekland har. Okej om folk tror att jag är svensk tills de får höra mitt namn. Allt är okej. Jag är okej.
 
Jag vet inte ens vart jag vill komma med allt detta, men jag kände för att skriva av mig en aning. Mitt verkliga mål var dock att skriva ner de största skillnaderna mellan greker och svenskar, men jag tror att jag sparar det till en annan gång. Nu måste jag skriva lite för jobbet (frilansskribent and all that). Hoppas mina ord gav er någon slags tillfredsställelse, och om ni finner något stavfel så får ni leva med det, för jag pallar inte kolla att allt står rätt till. Ha det!
 
Mvh, en svensk grek.
 
Oldie goldie

Jag Vet Inte

Kategori: Allmänt

Vi skulle skriva en berättelse om vår egen födelse för skolan. Här är min:

 

Jag vet inte mycket. Vi kan börja med det. Jag vet inte mycket alls. Inte vem jag är, inte vart jag är, inte varifrån alla dessa ljud kommer ifrån. Jag vet bara att dessa ljud brukade vara dämpade; som om en vägg existerade emellan mig och dem under en sådan lång tid, vilket tekniskt sett var fallet.

Jag vet inte varför det plötsligt är så kallt. Varför jag plötsligt är så rädd. Jag vet bara att någonting känns fel. Alldeles, alldeles fel. Allt känns plötsligt fruktansvärt, olidligt. Plötsligt så lider jag.

Jag lider och fryser, och det nykomna ljudet måste nog ändå komma från min egen mun. Ett skrik tror jag det heter. Allt annat runtomkring mig måste vara konversationer. Jag har hört det ordet förut. Eller var det koncentrationer jag syftar på? Jag vet inte. Jag vet inte.

Någon tar på mig. Något jag aldrig har känt förut. Jag gillar det inte. Det känns inte rätt. Så jag skriker högre.

Ljuset känns bländande. Det är för skarpt, för vitt. Jag har knappt öppnat ögonen och redan blir jag blind. Det är deras fel. Varför släcker de inte? Varför gillar de inte mörker?

Någon skrattar. Jag tror i alla fall att det kallas för ett skratt. Ett högt och klangfullt ljud. Ungefär som ett skrik, men inte riktigt. Det är någonting med det ljudet som lugnar mig. Det känns inte lika hotfullt som allt annat. Jag skulle vilja skratta. Skulle vilja uppleva den handlingen. Helst skulle jag vilja att den ska vara äkta. Jag har hört folk som inte menar att skratta, egentligen. De liksom ljuger när de skrattar, för de vill ju inte skratta utan bara gör det ändå. Varför ljuger de?

Jag vill inte ljuga. Jag vill skratta på riktigt. Skratt är ett tecken på en bra sak, har jag hört. Glädje eller något åt det hållet. Fast jag vet ju inte. Jag vet inget.

Något klipps av och mina skrik förvandlas till gråt. Det är ett tecken på sorg. Det vet jag faktiskt. Jag har upplevt mycket gråt. Inte från mig själv, men från andra. Vilka de är vet jag inte, men de gråter. Oj vad de gråter.

Missförstå mig inte. De skrattar också, men det var gråtet jag alltid hakade upp mig på. Jag gillar inte när de gråter.

Jag gillar inte när jag gråter heller. Det är en rätt så hemsk upplevelse. Jag får liksom ont i kroppen och ingenting känns rätt. Jag kan inte andas lika bra som innan. Jag dör långsamt när jag gråter. Tänk att dö såhär. Mitt i sorgen. Jag dör hellre när jag skrattar.

Någonting viras omkring mig och plötsligt blir jag varm igen. Det är inte som förut, men det funkar för tillfället. Jag känner hur min kropp lugnar ner sig igen. Jag kan andas. Jag dör inte längre.

Jag läggs ner någonstans under en lång tid. Det känns som år. Jag vet inte hur långt ett år är, men det känns i alla fall som år. Jag skriker lite bara för att, så att de inte glömmer bort mig. Jag vill inte att de ska glömma bort mig.

Decennier senare så förflyttas jag. Som ett objekt. En sak de kan göra vad de vill med. Min nyfunna ilska kommer till ett abrupt slut när jag känner den där beröringen jag har längtat efter utan att inse det. Hennes beröring. Hennes famn. Hon som alltid har funnits där. Jag hör hennes röst. Känner hennes lena hud. Jag försöker öppna ögonen och kolla på henne, men det går sådär. Jag är trött och hungrig. Jag söker mig efter henne automatiskt; öppnar munnen automatiskt. Och när jag väl börjar suga så sker allting automatiskt. Jag vet inte vad jag gör, men jag vet att jag gör rätt.

Hon skrattar, ett härligt ljud som jag alltid vill höra. Alltid, alltid, alltid.

Hon brukar använda sig av speciella ord ibland. Ord som de andra aldrig använde under de århundraden jag var ifrån henne. Jag har hört hennes ord förut, i en annan värld. När jag var varm och trygg. Jag tror det kallas språk. Hon talar ett annat språk. Varför? Jag vet inte. Jag vet bara att språket ger mig en trygghet.

Han är också där. Han som brukade prata med mig. Jag känner igen hans röst. Han som tog hand om henne medan jag var på väg till dem. Jag vill tacka honom, men allt jag kan göra är att sträcka ut handen mot honom och hoppas att han förstår. När kommer jag kunna prata alla dessa språk?

Varför togs jag från det varma och sköna bara för att hamna i en värld som verkar så kall och skör? Var det för att hamna i deras armar? Hennes och hans? Kanske. Jag vet att ifall det är fallet så är jag nog inte för arg. Just nu så vill jag inte vara någon annanstans.

De verkar unga. Jag vet inte varför jag tror det. Jag vet inte ens om det är sant. Men de verkar unga.

Är jag deras första… deras första vad? Vad är jag? Deras nya favoritsak? Deras… hon har ett ord hon brukar använda. Det börjar på ”a” tror jag. A…a…agapi? Är det korrekt? Är jag deras nya agapi?

Det ordet känns annorlunda. Det är nog ett ord på det där andra språket de brukar använda. Språket jag förstår, men som jag på något sätt vet att jag inte kommer att använda hela tiden i denna värld. Jag vet inte hur jag vet det.

Jag vet trots allt inte mycket. Men jag vet att världen är kall och läskig och alla pratar för högt och ljuset är för starkt och inget går som jag vill. Jag vet att man kan dö av att gråta och ljuga när man skrattar och jag vet också att man blir stämplad redan från start.

Jag är deras ”agapi”, världens ”nykomling”, en ”nyfödd”. Vad är ens det? Varför kallar de mig sådana saker? Jag är ”för tidig” och ”för liten” och ”ett mirakel”. Hon gråter ibland och säger att hon är rädd. Rädd för vad? Är jag farlig? Snälla, gråt inte. Inte du. Inte du.

Jag vet att jag har hamnat på en konstig plats utan att ha blivit tillfrågad, men när de viskar till mig att de älskar mig. När de säger ”s’agapo” så är allt faktiskt nästan värt det.

Jag vet inte mycket, men jag vet att jag älskar dem också. Jag vet inte hur jag vet det. Jag bara vet det.

Jag bara vet det.

Av Natassa Karamouzis

Smart?

Kategori: Allmänt

Tänkte berätta en liten historia om en flicka som hette, och heter än idag, Natassa.
 
Ni ser, Natassa var inte alls väldigt speciell när hon var liten. Hade inte så värst många vänner (kvalitet före kvantitet, though), var inte jättesöt som vissa tjejer var när de var 11-12. Hon var inte speciellt smart heller, tills hon en dag faktiskt var det, enligt normen.

Med smart så menar jag skolsmart. Såklart. Det är ju typ den enda intelligens som räknas idag. När Natassa var 12 så blev hon plötsligt väldigt bra i skolan; kom hem med höga betyg och fina ord från sina lärare. Hennes föräldrar var överlyckliga. Senare, när hon var 13 och ensam och olycklig, så fokuserade hon på skolan för att ha något att göra. För att överleva. Och det hjälpte, och är något som hon är tacksam över idag. Hon är allmänbildad. Men är hon smart?
 
Vad betyder det att vara smart? Natassa vet inte längre. Hon kan en del om mycket saker, men så fort hon inte vet något så känner hon sig dum. Hon känner sig som en misslyckad individ för att hon inte kan allting. Och hon skyller självklart på att hon var "smart" när hon var liten. Folk förväntar sig att hon ska kunna allt idag, och det tär på henne. Mycket. Det känns som att hon ska bli lärare eller advokat för att hon "kan mycket".
 
Men Natassa kan inte allt. Hon kan det som hon minns; det som fastnade. Hon är välinformerad, men inte om allt. Hon kan inte allt.
 
Natassa kanske är smart i andras ögon, men hon behöver inte kunna allt. Hon är inte så säker på att hon vet vad det innebär att vara smart, trots allt. Att man kan saker? Att man kan saker väl?
 
Natassa gillar att lära sig saker, men det betyder inte att hon måste veta allting om allting. Det är något hon måste komma ihåg innan det förstör henne helt och hållet.
 

Vi är vår framtid

Kategori: Allmänt

En rätt så stor del av universitetskursen jag går på är skapande svenska, dvs skrivning. Dock handlar det mest om hur vi tolkar och kommenterar våra klasskamraters texter, men jag har faktiskt varit väldigt nöjd med allting jag själv har skrivit hittills.
 
Skrev precis klart den nyaste uppgiften, där jag valde att skriva en text utan att använda mig av bokstaven "E". Bestämde mig, som jag tror många säkert skulle ha gjort, för att skriva en dikt. I detta fall handlar den om hur vi, min generation, har ansvaret att förändra världen efter att folket innan oss fuckade upp den så totalt. Här kan ni läsa den om ni vill. Observera att vissa saker inte makes any sense då det är svårt som fan att skriva något utan att använda sig av en bokstav som så ofta används.

 

Vi är vår framtid

Du tror att allt är lätt
Tills du blir tvingad att ändra vår värld
Och kämpa i vår långa strid
För att bara vi kan förändra

Något gammalt vissnar snabbt
Än något som nyss har kläckts
Klockan tickar och vår panik intar
Vi bör skynda oss

Vår värld var trasig från start
Våra skrik hörs från första dag
Vi hatar vår omgivning när vi föds
Och vårt hat är kvar tills vi dör

Vi kan dock bara fortsätta
Lyssna, prata, hjälpa
Vår brist på sympati kan vi fixa
Kämpa för vår jord idag, så som alla sjuttiotals-squads sa

Vi är vår framtid
Just vi som har få år och vassa tungor
Gamla förstår noll idag
Samma sak sägs dock om oss

SD och Trump är hundra år tillbaka
Politik och community bör gå ihop
När jag blir stor, alltså då jävlar
Sorry till alla gamla som blir illa till mods

Ni bör dock förstå varifrån jag kom
Jag och min nittiotals-trupp i alla läggning och kultur
Vadå dålig grammatik?
Försök själv att tänka när halva vår värld är i krig

 

Snabb uppdatering

Kategori: Allmänt

Hej hej hej hoppas att alla har det bra!
 
Jag funderar på att börja skriva här igen; mest tankar och aktuella grejer jag vill kommentera på. Inte så mycket vardagssaker som tidigare. Kanske några enstaka inlägg ifall jag har gjort något riktigt kul, men annars så gör instagram ett jävligt bra jobb med att vara min digitala dagbok (@natassakaramouzis följ mig om ni vill!). Detta utrymme är nog mest menat för allt jag inte kan lägga upp där.
 
Men en snabb uppdatering om mitt liv ska ni ändå få! Just nu studerar jag på deltid på Södertörns högskola, och jag kan helt ärligt säga att det är ett utav de bästa besluten jag någonsin har gjort! Går en kurs i litteraturvetenskap, med inriktning drama och skapande svenska (dvs att vi skriver och läser en hel del) och jag kunde inte ha funnit en mer passande kurs för just mig. Har även ansökt till fortsättningskursen som är i vår, och efter det får vi se hur jag gör med pluggandet. Kanske ska bli litteraturvetare nu när jag börjar få grunderna eller nåt.
 
Har även lite jobb på g. Fick ett jobb som en frilansskribent för en hemsida tidigare i veckan, men har ännu inte accepterat. Får se hur det blir med det, samt de andra planerna jag har i åtankarna.
 
Annars rullar livet på och jag svävar mellan att älska mig själv och mitt liv och att tycka att allt är meningslöst. Det gamla vanliga då.
 
Just nu dricker jag vitt och skriver, så för tillfället är allt som det ska. Härligt.
 
 
Juste fan, fyllde 20 förra månaden.
Har tagit lite promenader i stan.
Fyllt min instagram med totalt onödiga och underbara bilder.
Samt bilder på naturen.
Och varit en aning social. Fast bara lite.


Terrordåd

Kategori: Allmänt

Bryter min oändliga tystnad för att säga samma sak som jag sa på facebook.
 
Jag har hållit oräkneliga tal till folk omkring mig under det senaste året om alla skolskjutningar och liknande i USA; om alla terrordåd som inte kallas terrordåd då skurken var en vit (antagligen rik) man med "psykproblem" som sköt ner obeväpnade, för det mesta rasifierade barn och ungdomar. Nu, när något sådant har hänt i landet jag är född och uppväxt i, så kan jag inte bara hålla tyst.
 
En vit man gick in i en skola och utförde ett hatbrott där två personer dog. Han gick in i en SKOLA. Skolan kanske inte är världens bästa ställe i folks ögon, men det är iallafall ett ställe där vi ska känna oss TRYGGA.
 
Denna handling har inte kallats för ett terrordåd i media. Denna man har inte kallats för terrorist.
 
Låt oss se på saken med ombytta roller. Om mannen med kniven/svärdet/mordvapnet hade varit något annat än vit. Muslim, svart, VADSOMHELST annat än vit, så hade han blivit kallad för terrorist, och ALLA som delar hans religion, hudfärg och liknande hade fått så jävla mycket skit. Mer skit än vad de redan får. Redan innan denna vita mördare hade blivit identifierad kunde man se folk som anklagade framförallt muslimer utan något bevis. FUCK THAT. Ni som sa sådant har säkert inte sagt ett ord sedan dess vi fick reda på att det var en vit man som dödade de två människorna, varav en utav dem var en elev. Ja, jag tänker upprepa att det var en vit man som utförde dessa hatbrott så många gånger jag bara kan, för om det hade varit en muslim så hade alla rasister gjort samma sak. HUR många gånger har de inte gjort samma sak.
 
Jag är trött på allt som pågår. Trött på att hudfärg, religion, kön, och sexuell läggning ska spela en sådant jävla stor roll. Trött på vita män som tar för sig på alla möjliga sätt. Trött på folk som dödar oskyldiga barn på grund av deras hudfärg och religion. Trött på hur jävla lite skit vi vita får när vi är hemska människor.
 
Trött, trött, trött, men jag tänker aldrig sluta hålla dessa oändliga tal. Jag kan inte stoppa allt hat i världen - om jag kunde så skulle jag ha gjort det för länge sedan, tro mig - men jag kan försöka få folk att tänka till. Blunda inte för orättvisan och rasismen. En vit man ska inte få utföra ett hatbrott utan några konsekvenser.
 
Inte längre.

One year

Kategori: Allmänt

Idag, den 5:e juni 2015, så är det exakt ett år sedan jag tog studenten. Helt sjukt vad fort tiden går egentligen. Det känns som att det var igår jag gick upp med tuppen för att göra mig iordning. Tänkte skriva lite om hur detta år har varit, vad jag hade hoppats på skulle hända, och vad jag har upplevt.
 
Detta år har verkligen varit en berg och dalbana. Jag spenderade förra sommaren med att vara helt vilsen och praktiskt taget isolerade mig pga att jag inte hade någon aning om vad jag skulle göra i livet. Jag bestämde mig i sista stund för att tacka ja till min plats i kursen musikvetenskap på SU. Det var okej i början, men jag insåg ganska snabbt att detta inte var för mig. För att inte tala om hur mycket ångest jag fick av att gå dit. Så jag hoppade av och spenderade flera månader med att göra praktiskt taget samma sak som under sommaren.
 
Jag reste dock lite. Under sommaren drog jag till Rhodos med min familj, och sedan Korfu med Melina och gänget bara några veckor senare. I september blev det London med mamma, och i december drog jag till Tyskland med Johanna och Lara.
 
Sedan skaffade jag ett skribentjobb i slutet av februari, och livet kändes helt plötsligt mycket bättre. Dock varade det ju inte så länge, men det fanns ingenting jag kunde göra åt det.
 
Jag skrev och läste väldigt mycket under detta året, så det är jag iallafall glad över.
 
Ungefär så såg mitt år ut. Men hur hade jag velat att det skulle se ut? Well, jag ville resa och se världen, vilket jag gjorde, men jag hade hoppats på att få se lite mer. Som tur är så har jag tid denna sommar. Jag ville även uppleva nya saker, vilket jag gjorde. Jag jobbade för första gången på riktigt, fick spendera tre månader med att bara prata engelska på jobbet, jag såg nya ställen, träffade nya människor, men jag önskar att jag hade fått uppleva lite mer. Dock så har jag ju ett helt liv framför mig.
 
Detta år var verkligen helt upp och ner, men för att vara ärlig så skulle jag inte ändra någonting. Jag är så mycket nöjdare med mig själv som människa idag än vad jag var för ett år sedan. Låt oss hoppas att det bara blir bättre från och med nu.
 
 
 


Existens

Kategori: Allmänt

Jag har alltid föreställt mig att, oavsett hur mitt liv kommer se ut, så kommer jag att dö lycklig. Jag kommer vara runt 90, gammal och rynkig med tiotusen berättelser att dela med mig av. Jag kommer vara omringad av min familj; kanske mina egna potentiella barn och barnbarn, min man eller fru. Eller kanske min brors familj, ifall jag själv inte skaffar en egen. Jag kommer sitta i en stor fåtölj i ett rum fullt med enorma bokhyllor där alla böcker jag har läst och älskat under mitt liv kommer befinna sig. Jag kommer vara den där älskade tanten som upplevde ett så spännande liv att hela grannskapet kan mitt namn. Jag kommer inte vara sjuk, bara gammal. Jag kommer inte ha ont, bara vara utmattad, efter ett så rikt liv.
 
Sedan kommer jag dö, lycklig, i min sömn och ingen kommer att gråta eftersom de vet att jag dog så som jag ville. Livet slutade bra.
 
Nu, som en 19-åring så tror jag att oavsett hur jag dör så kommer jag att vara lycklig över att få komma bort från denna meningslösa existens. Så känner jag iallafall idag, just nu.
 
Varför finns vi?
 

Last day

Kategori: Allmänt

Igår, fredag, var det vår sista dag på jobbet. Saker har inte gått som vi velat, så ingen av oss kommer få våra kontrakt förnyade. Väldigt tråkigt, men det är bara att acceptera det och gå vidare till något annat. Till nästa äventyr.
 
Vår chef (föredetta chef omg) bjöd på fika och kaffe på kontoret runt elva, och jag blev lite emotionell när folk höll tal och så. Sedan vid tre drog vi alla till någon restaurant/bar som jag inte kan namnet på och började dricka. Föredetta chefen bjöd. Det var så trevligt att prata och umgås med dessa människor som jag har jobbat med i tre månader. Kommer sakna dem så.
 
Vid åtta var vi tvungna att lämna över bordet vi hade bokat, så jag, Francis och Virginia drog vidare till Hornsull och chillade lite i Judit & Bertil. Jag hade en middagsdejt egentligen, men eftersom jag inte kunde slita mig ifrån mina föredetta kollegor så kom han till mig, vi tog en öl, och drog sedan och åt korv innan vi åkte hem. En väldigt trevlig fredag.
 
Tänker skriva ett inlägg senare om vad jag har lärt mig under min tid på jobbet och så. Här kommer lite bilder från veckan. Har tyvärr inga bilder från igår alls, förutom min outfit.
 
 
Såhär såg jag ut igår.
Träffade Hanadi för lunch i måndags, sen gick vi runt lite i stan.
Bjöd min lillebror på glass i torsdags.
Max, vår lilla kontorshund <3
 

Summer

Kategori: Allmänt

Det spöregnar och jag fryser och är trött, och igår träffade jag Hanadi för lite lunch och vandring i stan, och saker vi pratade om fick mig att tänka till, så här kommer en liten lista på några saker jag skulle vilja göra i sommar.
 
Lägga mig ute någonstans på en klar natt och kolla på stjärnorna

Upptäcka Stockholm. Har bott här hela mitt liv och har fortfarande så mycket att se

Åka utomlands. Grekland med familjen ränkas inte. Jag vill åka till ett nytt ställe som jag aldrig har besökt förut

Verkligen jobba på min bok

Gå på bio. Obviously

Festa några gånger iallafall

Bowla

Umgås med kompisar

Chilla vid vattnet någonstans

Läsa så mycket som möjligt

Skriva så mycket som möjligt

Testa på något nytt

Leva, helt enkelt
 
 
Vad vill ni göra i sommar?
 
 
Gårdagens lunch!
Korfu förra sommaren.
Rhodos förra sommaren.
Kerouac <3
Drinkar with my girls (på våren dock)
 

Världen

Kategori: Allmänt

När jag är ledsen, arg, eller helt enkelt bara mår jätteskumt och tycker livet är meningslöst, då gillar jag att titta på bilder på jorden. Våran jord, som är så underbart vacker. Det finns så många ställen jag vill se, så mycket jag vill göra. Det får mig att vilja fortsätta att leva, bara för att se allt vår planet har att erbjuda. För att se allt universum har att erbjuda. Kolla in mina egna amatör bilder liksom. Underbart.
 
 


Pics

Kategori: Allmänt

Här kommer lite bilder från Alexandras studentskiva!


Miss Confidence

Kategori: Allmänt

Jag är medveten om att jag inte är en supermodell. Jag är medveten om det. Men det är okej. Jag vill inte vara någon modell. Jag är ändå för kort för det.
 
Skämt åsidor. När jag var yngre tyckte jag att jag var ful. Ful, tjock, oönskad. Inte bra nog. Och med yngre menar jag mellan åldrarna 13 och typ 17. Någonstans runt 18 så fick jag besök av en liten figur som kallar sig själv för självförtroende, och trots att den kommer och går lite som den vill så brukar den stanna mer än vad den håller sig borta. Det där självförtoendet asså; ska alltid hålla på och göra sig lustig. Försvinna när man som helst behöver den. Tack, självförtroende, men du kan komma tillbaka nu. Förlåt om jag tog dig för givet förut!
 
Jag brukade hata mig själv. Starkt ord, jag vet, men det är så saker låg till. Nu? Jag typ, kanske, nästan älskar mig själv. Jag är inte riktigt där än, men jämfört med hur jag var för några år sedan så är det ett stoooort framsteg. Grejen är den att även om jag tycker att jag är skitsnygg idag och min outfit is on point och jag vet att jag är hot stuff, så har jag väldigt svårt att upphålla mitt självförtoende när jag är bland folk. Jag har alltid skyllt på min sociala fobi/ångest/whatever. Den förstör ganska många saker för mig.
 
Jag har insett att jag inte behöver vara snygg i alla andras ögon. Hur mycket folk har inte sagt att de tycker jag är vacker? Har jag trott dem varje gång? Nej. Det är hur jag själv känner. Tycker jag att jag är snygg, ja, då är jag snygg! Känner jag mig ful en dag så kommer inte någons ord hjälpa mig heller. Det hela handlar om hur man mår i sig själv. Hur mycket man trivs. Det kan ju såklart variera från vecka till vecka, men generellt sett är jag fin i mina egna ögon. Ja, det finns alltid plats för förbättringar, men jag är hellre nöjd än kritisk nog att hata det jag ser, som jag var för några år sedan.
 
Jag tror att det jag försöker säga är att om du tycker något är fel med någons utseende, håll käften om det. Om de inte har bett om din åsikt så är den antagligen inte välkommen.
 
Asså visst, jag är inte 100% självsäker. Gillar inte att visa min kropp. Gillar inte att ha för tighta kläder. Men jag gillar mig själv. Jag är ju rätt så skön för att vara ärlig.
 
 
Bild från igår innan jag drog till Alexandras studentskiva. Kände mig rätt så söt.
 

Funderingar om jobb

Kategori: Allmänt

Läser igenom gamla inlägg från både denna och min andra blogg. Hamnade på inlägg från i höstas och insåg hur segt livet verkligen var då. Jag var arbetslös (Knatteskutt räknas fan inte) och ensam och skramlade efter inspiration för att få livet att se lite bättre ut än det egentligen var. Jag minns hur mycket jag försökte att få det att se ut som att jag trivdes. Fast iofs så kanske jag gjorde det, till en viss grad, men jag är så sanslöst lycklig just nu när jag är sysselsatt, och trots att jag ser fram emot att få lite ledigt när väl mitt kontrakt går ut nästa vecka, så gör det ont inom mig. Detta jobb kanske inte är mitt ideala framtidsjobb, men det är en bra början. Trots att jag redan från början visste att det bara skulle vara i tre månader så är jag besviken över att det inte förblir i mitt liv längre.
 
Fast egentligen så vet vi ju inte hur saker ligger till förrän senare i månaden. Förhoppningsvis så är allt som det ska och vi kan få våra kontrakt förnyade. Dock gör det inte mig så mycket ifall det inte blir så, då jag kan ta mig vidare till nästa äventyr, men jag är så rädd att falla tillbaka till det jag:et jag var i höstas; som låtsades ha allt under kontrol och typ höll på att gå under samtidigt. Det jag försöker säga är att jag vill ha lite semester nu, men få komma tillbaka till detta jobb i höst. Lite som att gå i skolan. Kan vi inte ha det så, snälla snälla?
 
 
 

Oskrivna regler om skrivning

Kategori: Allmänt

Jag har upptäckt att det finns många oskrivna regler när det kommer till vad skribenter bör och inte bör göra. Många regler som jag aldrig har hört talas om tidigare. Har det betytt att jag otillräcklig som skribent? Nah son. Personligen tycker jag att om man skriver så att läsarna förstår så är man en författare. Om man skriver så att läsarna förstår och vill fortsätta läsa så är man en bra författare.
 
Tydligen så är adverb djävulen i förklädnad. Sen när? Det är en enormt dålig myt som har fått skribenter att snabbt rygga tillbaka. Asså visst, att ha femhundra adverb på en och samma sida kanske är att gå överstyr, men varför ska man undvika något som kan ge själva texten en ny mening? Struntprat, okej. Man måste hitta en bra balans bara.
 
"Din första bok kommer aldrig att bli publicerad". Way to rain on my parade. Varför ska min första bok inte bli publicerad? Om man tänker att ens nuvarande projekt inte kommer lyckas kan man ju lika gärna bara kasta in handduken på en gång. Min första bok kommer att vara värd att bli publicerad när jag väl är klar med den. Och om den inte gör det, synd för bokförlagen.
 
Folk är tydligen rädda för Oxford kommat? Varför det? Det gör ju bara allt så mycket bättre? Typ såhär: de två kvinnorna, kungen och prinsen gick på bal. Vadå, är kungen och prinsen kvinnor nu? Oxford kommat skulle ha räddat deras rykte.
 
Och, såklart, semikolonet. Jag har en kärleksaffär med semikolonet. Men säg ingenting till någon; vi vill hålla det hemligt. Folk som hatar på min babe need to check themselves.
 
Jag brukade vara riktigt hardcore när det gäller grammatik, men sen läste jag Kerouac och insåg att hans ramblande och, i vissa fall, brist på förnuft gör hans böcker till en väldigt speciell upplevelse. But seriously, alla kan inte pull it off. Håll er till reglerna man lärde sig i skolan tills ni hittar er stil.
 
Kommer inte på något mer just nu. Vill bara påpeka att ja, alla har sitt egna sätt att skriva på, men om man håller sig till de generella reglerna, dvs använd komman och punkter och frågetecken när det är lämpligt, samt inte låter en allmän åsikt som många råkar ha skrämma en. så kommer man antagligen lyckas. Framgång betyder inte bara att man släpper en bästsäljare. Fortsätt skriva. Skriv, skriv, skriv.
 
Disclaimer: jag är en 19-åring som aldrig tagit en skrivkurs eller publicerat en bok, så jag är såklart ingen expert.
 
Här får ni bilder på böcker bara för att.
 
 
 

Tillfällig likgiltighet

Kategori: Allmänt

Jag har tänkt på en grej. Ni vet när man läser tidningen eller kollar runt på en nyhetssida och ser en massa artiklar och diskussioner om krig, svält, sjukdomar och naturkatastrofer runt om i världen? Sådant händer varje dag och det gör lika ont i hjärtat varje gång när man får nyheten om ännu ett problem som drabbar många människor. Och ändå är det större chans att jag klickar på en artikel om ett kändispar som har separerat.

Vad spelar det mig för roll om den där sångaren har bestämt sig för att sluta i ett band? Varför ska jag bry mig ifall den där skådisen har klippt håret? Det påverkar inte mig. Inte egentligen, och jag tror att det är just därför jag väljer att läsa om det. Mitt liv ser precis likadant ut som innan. Den där fotbollspelarens fula tackling har inte förändrat min syn på livet.

Men allt annat? All oro, förödelse, smärta som finns i världen. Det påverkar mig. Jag kan ju inte riktigt relatera, då jag har bott i Sverige hela mitt liv, har alltid haft tillräckligt att äta och aldrig varit allvarligt sjuk. Jag har aldrig behövt fly från ett krig. Men det påverkar mig då det är mina medmänniskor som lider, och jag kan göra en skillnad genom att donera pengar till behövande osv. Men ändå vill jag hellre läsa om den där författarens nya bok.

Jag tror att jag väljer att göra det eftersom livet, mitt liv, också har svårigheter, och ibland vill man bara undvika att läsa om hur hemskt andra människor har det, eftersom man vill glömma bort hur ond vår värld kan vara. När jag åker till jobbet klockan åtta på morgonen läser jag hellre om hur en artist kammade hem ett pris än om hur många människor som dog pga en jordbävning. Är jag grym som gör det? Att jag inte alltid vill läsa om smärta och sorg? Jag vet inte. Jag antar att det beror på ifall jag ignorerar problemen totalt, och det gör jag absolut inte. När jag blir äldre och har lite mer pengar ska jag se till att donera till de som behöver det. Kanske till och med hjälpa på andra sätt.

Men just nu kommer jag fortsätta att läsa om det korrupta Hollywood och dess problem. Det betyder inte att jag inte kommer hålla mig informerad om vad som händer i resten av världen. Ibland kommer jag dock välja att läsa om något som inte spelar någon som helst roll, egentligen. Vi människor är ju så bra på att vända ryggen mot de riktiga problemen. Jag ska se till att jag inte förblir vänd åt fel håll.
 

Vi är rika i deras ögon

Kategori: Allmänt

Jag tycker det är så otroligt intressant att lyssna på historier om tex mina mor- och farföräldrars liv, och deras föräldrars liv osv. Dock vet jag inte mycket om hur de hade det. Jag vet bara att alla var fattiga. Det fick mig att tänka. Min familj just nu är rika i mina förfäders ögon. Men vi är inte rika i denna generationens ögon. Vi har tillräckligt med pengar för att överleva. Tillräckligt för att kunna bo i en villa (trots skulder) och äta mat tre gånger om dagen och hitta på något kul då och då, samt åka på semester under sommaren. Men vi är inte rika. I min mormors föräldrars ögon är vi det.
 
Det är så skumt, att problemen vi har idag inte ens kan mäta sig med deras. Deras kamp för att överleva. Vi har det lite tight i ekonomin, men vi kan leva. Vi behöver inte kämpa på samma sätt som de.
 
Mina föräldrars föräldrar flyttade till Sverige för att de och deras barn och barnbarn osv skulle få ett bättre liv. De lyckades.
 


Hatzigiannis konsert

Kategori: Allmänt

Igår var jag och familjen på Göta Lejon för att gå på Michalis Hatzigiannis konsert. Så underbart bra var det. Kunde inte ens hälften av låtarna som sjöngs, då jag inte är ett hardcore fan, men det var helt fantastiskt ändå. Efteråt var det efterfest, och jag är ett barn till sinnet (och utseendet), så efter en öl blev jag SKITTRÖTT och ville dra hem, så vi var hemma igen vid ett höhö.
 
Idag vaknade jag vid nio, gick up vid tio och bryggde lite kaffe och tog ut Cavalli, men sedan fick jag en rejäl smärta i magen, så jag gick och la mig igen. Vet inte riktigt om jag somnade eller inte, men jag låg där i alla fall i drygt en timme. Nu känns det mycket bättre, så nu sitter jag och browsar lite på nätet. Planerna för idag är att fortsätta kolla på tv-serien Daredevil och önska att jag var tillbaka på konserten. Ha en fin lördag!
 
 
Pio poly apo mena sagapo <3
 

Mogen? Eller?

Kategori: Allmänt

Kom faktiskt på en sak att skriva om! Ni vet när man säger att någon är mogen. Vafan betyder det ens? Att de beter sig som vuxna? För jag kan inte riktigt hävda att mina äldre kollegor uppträder på ett annorlunda sätt än vad jag gör (förutom att de kanske pratar lite mer medan jag är tyst som en mus), men jag känner mig ändå som ett barn inför dem. Men jag har liksom alltid trott att jag är en mogen individ. Är jag inte det helt plötsligt? Eller? Är att vara mogen att kunna läsa av en situation och veta hur man ska uppföra sig?
 
Ju äldre man blir verkar allt man trodde man visste sättas på spel eller ifrågasättas. Varför är allt så komplicerat helt plötsligt?