natassa.blogg.se

en plats för narcissism

6/9/18

Kategori: Allmänt

När jag ser upp till någon - verkligen ser upp till dem - märker jag att jag inte kan bli deras vän, riktigt. Nu menar jag inte att jag inte beundrar mina kompisar. Givetvis gör jag det. Men det jag syftar på är när du är så inspirerad av någon; sättet de beter sig på, klär sig på, går, är, vad de läser, hur de läser, vad de säger och hur de säger det, att du skulle vilja vara som dem. Alla har väl en sådan person i sitt liv.
 
Mitt problem är att, om jag nu får chansen att faktiskt prata med dem och skapa en slags kontakt, kan jag inte riktigt vara mig själv. Andra blir fnittriga när de är nervösa, men jag blir stel. Ler inte så mycket. Ser ut som om jag skulle vilja vara någon helt annanstans. Och det påverkar ju relationen som ännu inte finns där.
 
Blir jag så rädd att jag kommer vara en besvikelse att jag inte ens försöker imponera? Är såklart vänlig, men allt jag säger känns fel för att jag inte säger det så som de skulle ha sagt det. I värsta fall försöker jag till och med prata som dem mitt i konversationen, och det märks.
 
Undrar om någon har detta problem gentemot mig. Troligen inte. Fin tanke ändå, att någon vill prata med en så mycket att de inte vet vad de ska säga.
 
Jag tror dock inte att jag vill prata. Vill bara ha privilegiet att lyssna.
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: