Inte hundra, aldrig hundra
Kategori: Allmänt
Jag har en konstant oro som växer. En slags skuld jag inte kan förstå. En ångest som hotar att krossa mig om jag så mycket som snubblar till i handlingen att hålla den så långt borta från mig som möjligt. Alltid närvarande, även om jag kanske har blivit bra på att ignorera den (jag är iallafall bra på något, dock inte alltid).
Trots att jag är en skrivande person har jag alltid haft svårt för att skriva om just MIG när jag väl känner saker, så jag använder mig av karaktärer och händelser som kanske inte riktigt speglar mina, men som åtminstone speglar mina känslor på ett eller annat vis. Jag känner nu att jag måste måste MÅSTE finna ett sätt att få ut dessa känslor innan de kväver mig. Det är därför jag började skriva poesi, för då kan man skriva om allt men ändå vara vag. Allt handlar om känslan man förmedlar, och det är den som måste ut ur mitt inre.
Men jag minns tider då jag brukade ordbajsa här, på min blogg. Det var bara därför jag behöll denna plats; för att kunna slänga ur mig allt som jag inte kommer kunna skriva på twitter. Jag vet inte varför, men jag har svårt för att hålla mina känslor för mig själv när jag väl har skrivit ner dem (vilket sällan händer, om man nu bortser från tweets). Det känns liksom som om jag har mer rätt att känna när jag vet att andra kanske har fått syn på mitt inlägg och nu vet om det. Trots att det inte spelar någon roll för dem. Det känns bra att andra är medvetna om att saker kanske inte är hundra procent okej med mig.
Och det är väl okej?
