natassa.blogg.se

Vi satte oss på den lilla puben som funnits i Stockholm sedan 1976, omringade av mörkt lackat trä och folk som redan hade alkohol i blodet klockan tre på eftermiddagen. Läsåret var över. Så sa vi alla, trots att terminen egentligen avslutades i mitten av januari. En sorts utmattning hade greppat tag i mig den senaste veckan, och jag välkomnade ledigheten med öppna armar. Trots att vi hade uppgifter att göra klart. Trots att jag jobbade endast två dagar senare.

 

"Vi är ju samma person", sa jag, och hon nickade, nästan lutade sig närmare mig som om vi vore en.

 

Tanken på att inte se dessa människor på tre veckor var dock inte en glad tanke. Jag saknade redan korridorena, gemenskapen, trots att de var där framför mig. Inte bland korridorerna jag hade lärt mig älska, men ändå bland det mörka träet vi alltid omgav oss kring när vi behövde alkohol. Men endast en öl tog sig in i mitt system. Det var allt som behövdes.

 

"Jag börjar fan bli arg", sa jag vid ett tillfälle, och alla förstod vad jag menade. Hur jag kände.

 

Tre och en halv timme senare gick vi över den frusna trottoaren, svängde in bland byggnaderna och pratade om allt och inget medan tunnelbaneskylten närmade sig. Vi gick förbi den. Hade redan bestämt oss för stationen efter. En väg jag nu hade lärt mig. En stolthet över detta svepte över mig, och jag ignorerade att jag hade bott här hela livet. Att jag mindes var en bedrift i sig.

 

"Ska vi kolla på böcker?" frågade jag, och klart vi gjorde det. Förlagskunskapsstudenter i miljön de trivs bäst.

 

Sedan tog jag tunnelbanan hem och hade julledigt. Imorgon jobbar jag.