natassa.blogg.se

write like you're running out of time

Cavalli

Kategori: Allmänt

Cavalli somnade in i tisdags, den 10e april, efter att ha spenderat tio år i våra liv. Jag kan egentligen skriva paragraf efter paragraf om hur mycket han betydde för mig och hur mycket jag fortfarande gråter, speciellt när natten har svept över oss och jag endast kan ligga i sängen och vänta på sömn. Men jag ska inte skriva det här och nu. Allting känns för nuvarande. För obearbetat, och mitt hjärta är för sårbart. Istället jobbar jag på en text som jag hoppas kunna publicera i en tidskrift som en klasskompis har. Den handlar om kärlek och döden, så jag kände att det passade.
 
Allting känns overkligt just nu, men hans frånvaro är en konstant närvaro, och jag fäller tårar från ingenstans egentligen. Jag sitter här och försöker fortsätta med mitt liv och plötsligt gråter jag. Oftast tysta tårar. De rinner nerför mina kinder och saltar min hy och droppar ner på kudden eller tröjan och sedan är det över. Men ibland är det hysteriska tårar, liknandes dem jag fällde hos veterinären när vi förlorade honom.
 
Jag minns fortfarande dem häftigaste tårarna. De som kom med ett ljud jag aldrig har hört mig själv yttra tidigare. De som jag inte kunde stoppa hur mycket jag än försökte.
 
Cavalli, han som jag brukade kalla mitt livs kärlek och en stor anledning till att jag är här idag, är borta, men hans minne kommer föralltid att leva kvar. Hoppas jag. En av mina största rädslor är att glömma. Att glömma allt jag älskade och störde mig på. Hur han var rädd för sina skålar och var tvungen att ta med mat till en matta innan han kunde äta. Hur han brukade stå och stampa framför skålarna så att man skulle skaka till matskålen eftersom han kunde se dess botten. Hur han pressade sitt huvud mot min hand eller mitt ben för att han älskade när man klappade hans ögonlock. Hur hans tunga nästan alltid stack ut eftersom han hade tappat tänder. Hur han sög på sina gosedjur som en napp innan han skulle sova. Hur han älskade solen.
 
Hur han dog på grund av ett för stort hjärta.
 
Jag är rädd att glömma smeknamn, lekar, hur han ylade till en viss ringsingnal som hemtelefonen hade. Jag är rädd att glömma allt som gjorde honom till just honom, och jag vet att många kommer säga att det inte kommer ske, men jag är rädd oavsett.
 
Sedan är jag rädd för dagen jag slutar gråta, för den kommer väl komma i slutändan. Jag är rädd för att glömma och förråda. Och jag är rädd över vart han nu befinner sig. Vi kommer få askan om några veckor, men vart är han? I himlen? Är han ensam? Tänk om han inte är lycklig? Tänk om han bara inte existerar längre? Detta är nog vad jag gråter över mest. Att jag inte kan se till att han har det bra längre.
 
Det blev visst än lite längre text, men jag har 500 andra saker i mitt brustna hjärta som jag inte vill säga just nu. Saknar och älskar dig, korven. Kommer alltid att sakna och älska dig.
 
 
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: