natassa.blogg.se

write like you're running out of time

Lördag

Kategori: Allmänt

Jag hör hur grannbarnen - de som jag egentligen pratar med två gånger om året trots att de har bott mittemot mig sedan min bästa vän flyttade för sju år sedan - hälsar på min andre granne. Han som är så nära den familjen som jag kanske innerst inne inte har velat ha kontakt med eftersom min bästa person brukade bo under deras tak. Trots att jag känner mammans bror och på så sätt har börjat lära känna henne. Som om det vore deras fel.
 
Fast egentligen kan det ha att göra med att jag inte vet hur man pratar med barn, egentligen.
 
Solen sken mig rakt i ryggen nyss, men nu skiftar den mellan tunna moln. Jag älskar detta väder. Speciellt när solen är i moln. Det är liksom ljust ute, men solen bländar en inte. Molnen är inte tunga nog att göra världen grå.
 
Jag önskar att jag hade en större gemenskap med mina grannar. Det är givetvis inte försent, och det kanske inte heller är mitt fel eftersom jag har bott här sedan jag var knappt sju år och tyckte väl säkert att alla äldre var läskiga att prata med. Eller så tyckte de att jag inte var värd att prata med. Och sedan var jag bara svår att kommunicera med och det är inget mer med det. Jag var så svår under så många år.
 
Min granne hjälper pappa med något nu. Jag hör dem. Undrar om jag borde hälsa. Jag gillar ju honom. Han har alltid varit hjälpsam, men jag har väl aldrig personligen bett om hjälp.
 
Vet inte varför jag skriver om min granne, eller om mina grannar i allmänhet. Kanske vill jag förmedla något som jag insåg här om dagen. Att jag inte är ensam här. Att fler personer bor här. Att allt inte handlar om mig. Det är ändå något fint med att veta att man alltid kommer tillhöra något, även om det inte alltid märks av.
 
Nu är solen tillbaka.
 
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: