natassa.blogg.se

write like you're running out of time

Elaka kommentarer från förr

Kategori: Allmänt

En fråga.
 
Varför har min statistik gått upp? Tycker folk verkligen att mitt babbel är kul? Observera att detta inte innebär att det är mycket folk, men mer än vanligtvis; speciellt eftersom jag uppdaterar så sporadiskt.
 
Men kul att ni är här iallafall! Satt och funderade över det här med bloggar. Till exempel så funderar jag på att kanske skriva en engelsk översättning till mina inlägg så att mina internationella läsare (online vänner, med andra ord) faktiskt kan förstå vad jag säger, men det får bli en annan gång. Hade en engelsk blogg ett tag, men det sket sig för det kändes som jag överdrev lite och inte riktigt var mig själv, så tog bort den.
 
På tal om bloggar. Hade ju en när jag var runt 14, och minns att jag helt plötsligt började få kommentarer från folk i skolan (observera att jag inte var populär Alls och tydligen var så pass hemsk så att vissa kände att jag behövde få veta de dåliga saker de tyckte om mig lite då och då. to keep me humble). Minns hur förvirrad jag var. Någon måste ju ha länkat min blogg någonstans (undrar fortfarande varför), eftersom folk i årskursen över mig till och med började kommentera. Alla kommentarer var inte elaka, för att klargöra. Vissa undrade varför jag var så ensam och ledsen hela tiden (det var depressionen, Deborah). Andra undrade varför jag inte kunde skaffa volym i mitt hår (det undrar jag fortfarande). Någon undrade varför jag hade en blogg när jag var "värsta tönten i skolan ju" och tydligen så var det fett synd (jag minns fortfarande vem det var lol). Det är så underligt hur tydligt man minns vissa saker. Verkligen ordagrant.
 
Jag måste ju ha blivit ledsen på grund av kommentarerna, iallafall när jag först läste dem, men sedan minns jag att jag kommenterade sarkastiskt och glatt. Att lilla Natassa, 14 år, som var så ensam och deprimerad kunde ta sig an typ det värsta en ung tonåring kunde tänka sig gör mig fortfarande stolt. När jag får hat idag blir jag rasande. När jag tänker tillbaka på allt folk sa till mig blir jag rasande.
 
Min ilska kanske är någon slags efterverkan från mitt förflutna (wow va dramatiskt). Eller fan vet jag. Jag kanske alltid blev arg över hatet, bara att jag inte minns det.
 
Ja, jag väljer att kalla det hat för mitt egos skull. Vet att det egentligen heter typ elakhet eller nåt.
 
Det finns ingen moral i denna historia förutom att jag har träffat vissa av de människor sedan vi gick ut högstadiet, och jag vet aldrig hur jag ska reagera, för egentligen var det inte dåligt. Folk har haft det värre. Det bara råkade vara så att jag var en deprimerad liten halvt suicidal motherfucker under den tiden, vilket gjorde allting hemskare. Jag klandrar inte någon av dem längre, för jag vet att 14 är en svår ålder. Jag vet att många av dem hade det svårt hemma. Jag förlåter dem, med andra ord, men glömmer gör jag inte.
 
Speciellt inte den där jäveln som sa att jag skulle skaffa volym i håret. Fan ta dig.
 
Asså jag var 13 här och ser ändå ut precis som jag gör idag? Fast idag har jag bättre ögonbryn? Knappt.
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: