natassa.blogg.se

write like you're running out of time

Lördag

Kategori: Allmänt

Jag hör hur grannbarnen - de som jag egentligen pratar med två gånger om året trots att de har bott mittemot mig sedan min bästa vän flyttade för sju år sedan - hälsar på min andre granne. Han som är så nära den familjen som jag kanske innerst inne inte har velat ha kontakt med eftersom min bästa person brukade bo under deras tak. Trots att jag känner mammans bror och på så sätt har börjat lära känna henne. Som om det vore deras fel.
 
Fast egentligen kan det ha att göra med att jag inte vet hur man pratar med barn, egentligen.
 
Solen sken mig rakt i ryggen nyss, men nu skiftar den mellan tunna moln. Jag älskar detta väder. Speciellt när solen är i moln. Det är liksom ljust ute, men solen bländar en inte. Molnen är inte tunga nog att göra världen grå.
 
Jag önskar att jag hade en större gemenskap med mina grannar. Det är givetvis inte försent, och det kanske inte heller är mitt fel eftersom jag har bott här sedan jag var knappt sju år och tyckte väl säkert att alla äldre var läskiga att prata med. Eller så tyckte de att jag inte var värd att prata med. Och sedan var jag bara svår att kommunicera med och det är inget mer med det. Jag var så svår under så många år.
 
Min granne hjälper pappa med något nu. Jag hör dem. Undrar om jag borde hälsa. Jag gillar ju honom. Han har alltid varit hjälpsam, men jag har väl aldrig personligen bett om hjälp.
 
Vet inte varför jag skriver om min granne, eller om mina grannar i allmänhet. Kanske vill jag förmedla något som jag insåg här om dagen. Att jag inte är ensam här. Att fler personer bor här. Att allt inte handlar om mig. Det är ändå något fint med att veta att man alltid kommer tillhöra något, även om det inte alltid märks av.
 
Nu är solen tillbaka.
 
 

Minnen

Kategori: Allmänt

De gröna löven överröstar de gulnande utanför mitt fönster, men det är de gulnande som märks mer egentligen. Hösten är på väg. Eller så är den redan här. Tekniskt sett blev det höst för sex dagar sen. Men det är märkbart tidig höst. Den har inte kokats färdigt än.
 
Jag läser om reportage till skolan och kastas tillbaka till en tid då jag ville bli journalist, eller åtminstone något åt det hållet. Jag minns att vi hade ett ämne som hette just journalistik i gymnasiet, då jag gick sam-media, men jag minns nog lektionerna som involverade TV och radio mer. Endast några få flashbacks från när vi var tvungna att gå ut och intervjua folk finns kvar i mitt minne. Resten av det ämnet verkar inte finnas kvar inom mig.
 
Jag undrar ifall mitt intresse för journalism kommer att återvända under denna delkurs. Tror vi ska skiva ett kortreportage, och reportage var ju ändå något som jag gillade att skriva ända sedan högstadiet. Jag minns att vi hade som uppgift att skriva om vår praoupplevelse som just ett reportage. Jag minns att det var då min mamma insåg att jag var skapt för att skriva.
 
Jag läser om reportage och minns saker jag trodde jag hade glömt bort. Jag vet ju, i viss mån, hur man skriver reportage, artiklar, PM, essäer. Jag har behövt göra det under högstadiet, gymnasiet, universitetet. Det finns en viss kunskap man inte glömmer bort, och det är kunskapen som intresserar en, eller åtminstone intresserade en. Vad som än handlar om skrivning och litteratur är förevigt fast i mitt minne. Kanske inte till fullo. Kanske inte påtagligt nog för att jag ska minnas att jag minns det. Men det är där.
 
Jag läser om reportage och finner samtidigt mitt gamla jag, eller åtminstone delar av henne.
 
Halvt orelaterad bild, men det är en utav de få jag har på datorn som är från gymnasiet. Här var jag 17 och gick i tvåan och var väldigt väldigt olycklig. Men min outfit var iallafall snygg.
 

Vid mitt skrivbord

Kategori: Allmänt

Sitter vid mitt skrivbord och ser ett långt kvitto från skolbiblioteket. En massa kortare kvitton och reservationslappar från Skärholmens bibliotek. En kaffekopp som har blivit tömd på kaffe redan två gånger idag, och är på nytt full. En hög med skolböcker från diverse bibliotek som jag egentligen inte behöver längre men som jag inte vågar lämna tillbaka innan jag vet med säkerhet om jag klarade av tentan eller inte. En hög med böcker som jag ska lämna till myrorna. Har redan lämnat över 30 böcker de senaste månaderna, men det känns bra att rensa. Önskar jag liksom kunde börja mitt boksamlande på nytt. Jag skulle vara mer selektiv då, men nu finns det böcker jag inte vill göra mig av med (än).
 
Jag ser en vattenflaska som alltid finns nära mig. Jag ser två presenter till två olika kompisar som jag inte har hunnit ge. Ser en massa bokmärken som ser identiska ut eftersom man alltid får ungefär tre stycken varje gång man handlar på The English Bookshop på söder. Har bara använt bokmärken de senaste åren. Brukade alltid göra hundöra på mina böcker förut. Jag ser även en massa pennor jag inte har rört på flera år, en lampa som jag måste sträcka mig på för att tända, tre par solglasögon, en liten häftapparat, och en sån där liten läslampa som man ska kunna sätta fast på boken som jag aldrig använder, men den kostade bara 30kr så det är okej.
 
Jag har alltid varit en sån som använder sitt skrivbord mer som ett slags förvaringsutrymme än en arbetsplats. Det är bara de senaste tre veckorna eller så, efter att jag fick en ny stol som en tidig födelsedagspresent och flyttade TV:n som bara var i vägen, som jag sitter här. Har praktiskt taget flyttat till mitt skrivbord nu. Har alltid suttit på min soffa, men det känns mer effektivt att jobba från skrivbordet egentligen. Har alltid velat ha typ ett litet kontor, eller åtminstone ett utrymme där jag kan jobba (jobba = plugga och skriva, både för mig själv och skolan), men tror att detta är så nära jag kan komma. Jag trivs verkligen här. Det är nog en utav de bästa förändringarna som jag har gjort.
 
Jag skulle kunna lägga upp en bild, men då blir ju mina beskrivningar här ovanför onödiga.

Söker konstant efter min identitet

Kategori: Allmänt

Tror att jag precis listade ut en sak som gör att jag förstår mig själv så mycket bättre än innan.
 
Ni vet när man läser om något; en grupp eller identitet eller ett begrepp som folk går efter? Brukar ni känna att ni måste bestämma här och nu ifall ni passar in i denna kategori? För det gör jag. Jag grubblar och grubblar och grubblar, och det värsta är när jag inte riktigt vet. När jag skulle kunna klassas som något men samtidigt inte. Men faktum är att jag är en utländsk kvinna som ser mer svensk ut än grekisk, och talar svenska flytande och hackar ur sig grekiskan, men prata med mig om svensk kultur eller populärkultur och jag kan inte ett skit. Har inte växt upp i ett hem där vi pratar om något svenskt, utan endast pratar svenska (och då gäller det bara mig och min lillebror).
 
Men prata med mig om grekisk kultur och jag skulle väl inte vara klokare. Vet inte. Har liksom växt upp med den omkring mig, men den är försvagad. Nedtonad. Där, men knappt.
 
Och jag kan inte riktigt katigorisera mig utefter dessa två kulturer. Jag har pratat om det tidigare, i flera inlägg under åren, för jag har kämpat med att lista ut min identitet. Läggning är jag säker på. Det är min etnicitet som är skev. Har försökt lista ut om jag är religiös eller inte också. Är typ både och. Vilket är skumt. Allt är en enda stor röra i mitt huvud. Allt är så jävla komplicerat (vilket jag antar var fallet när jag försökte inse ifall jag var straight eller ej (vilket jag inte var. är) men det var så länge sedan så jag inte minns det). Men egentligen var det inte meningen att jag skulle prata om detta. Eller jo kanske. Det liksom hör till det jag lyckades lista ut.
 
Anledningen till att jag alltid undrar ifall jag tillhör en grupp är för att jag konstant försöker hitta min identitet. Skapa den. Och det känns bra att ha insett det nu, även om det inte riktigt hjälper grubblandet. Men jag har känt mig så himla självisk som alltid skulle försöka göra så att allting handlade om mig. Nej, Natassa, du tillhör inte den där gruppen och det är tydligt. Sluta försöka vara en del av något du inte hör till!
 
Fast det är väl vanligt att göra så? Speciellt om man är som jag, som fortfarande söker. Jag vill ha svar, och egentligen kan de finnas var som helst. Klart jag inspekterar varenda hörna.
 
 

Tisdag

Kategori: Allmänt

Det är nästan oktober, men ändå var min jacka som en bastu idag. Det var inte ens en tjock jacka. En sådan där grön som man brukar ha i början på hösten och våren typ. Den där mellan jackan innan man kan börja använda alla riktiga höst- eller vårjackor. Den jackan.
 
Stod på en proppfull buss med ryggont efter att ha böjt mig lite fel hemma någon timme innan (seriöst, måste börja träna) och trott att jag kanske inte skulle kunna åka till skolan idag. Vi skulle bara läsa upp något vi har skrivit under delkursens gång, men det skulle kännas så typiskt att inte dyka upp. Så förutsägbart. Så jag gick. Svettades sönder på bussen, men var iallafall där. Ryggen kändes bättre då. Det är väl egentligen bättre att gå runt (när man väl kan det igen. låg på golvet i typ fem minuter och led först), för ryggen böjs väl lite fel när man sitter. Jag sitter just nu på den rakaste stolen i huset, i köket, och väntar på att tiden ska gå så jag kan ta ut tvätten och lägga den i torktumlaren, diska berget vid diskhornet, sätta på ugnen för att förbereda middagen. Så vardagligt egentligen, men samtidigt så vitalt. Har jag använt ordet vitalt rätt?
 
Minns att jag en gång skrev att jag inte kommer använda denna blogg för att prata om min vardag. Kan det ha varit för ungefär två år sedan? Jag tyckte väl att mitt liv inte var värt att skriva om, utan valde istället att endast skriva om tankar. Om idéer. Men nu vet jag att mitt liv är värt några inlägg också. Kanske ingen annan som bryr sig, men detta är det närmsta en slags dagbok jag kan komma. Gillar tanken på att den inte är privat. Jag kanske gör detta helt fel.
 
En kvart kvar till tvätten ska ut. Mitt kaffe är kallt och gammalt, precis som jag gillar det. Jag borde egentligen jobba på en tenta jag inte ens har börjat på, men istället har jag legat i sängen och lyssnat på Selma Lagerlöfs ord komma strömmandes ur mobilen. Aldrig gett henne en chans förut, men jag gillar det jag hör. En dag kanske jag till och med kan läsa något helt själv.
 
Borde göra något vettigt. Mobilen är på laddning nu, och jag känner att jag vill skriva, men har ingen inspiration. Det är därför jag startade detta inlägg, för då får jag iallafall något skrivet. Något är alltid bättre än inget.
 
 

Tankar om skrivning

Kategori: Allmänt

Läser andras bloggar ibland, trots att den enda jag har följt i mitt liv är Kenzas. Hon är ju så jävla bra. Men den senaste tiden har jag funnit andra bloggar, för det mesta av folk jag halvt känner, och gud vad jag känner. Jag känner att jag vill skriva som dem. De skriver om sina liv på ett sådant vackert och hjärtskärande sätt. Som konst. De skriver som konst och jag önskar, mer än allt annat, att jag också kunde skapa denna konst. Men jag skapar bara... vad? Något. Jag skapar något, vilket ändå är bättre än inget. Men jag är ingen konstnär. Är det rätt att slänga in ett "än" här i slutet?
 
Jag har varit jävligt bra på att inte ta åt mig när andra skriver- nja, inte bättre. För egentligen skriver vi ju alla så olika att det är väldigt individuellt att säga att någon skriver bättre än någon annan. Men jag har varit bra på att inte låta avundsjukan stiga mig åt huvudet, utan istället låta den driva mig. Jag tar till mig aspekter ur folks skrivstilar som jag gillar, och har med tiden skapat min egna stil. Men ibland kommer man över en stil som är så långt ifrån ens egna att man vet att man inte någonsin kommer ta sig ens i närheten av den del av skrivandet som stilen befinner sig vid. Skribenten tänker inte som jag. Eller så är det jag som inte tänker som skribenten. Jag observerar inte världen på samma sätt. Jag tänker inte att något som de skriver om kommer vara intressant när jag använder mina egna ord.
 
Men det finns väl folk som tänker likadant om mig.
 
 

Negativa känslor, finare ord för psykisk ohälsa

Kategori: Allmänt

Känslorna förlamar mig och förvandlar mig och överväldigar mig och slår ner mig till en blodig klump på den finaste mattan de kan finna, och det spelar ingen roll att jag skriker och skriker och skriker, för de lyssnar inte, för varför ska de? Varför spelar det någon roll? Varför ska de egentligen bry sig om vad mänskliga lilla jag har att säga om saken? De får väl komma om de vill och göra vad de vill och jag får väl egentligen bara leva med det och acceptera det, för jag kommer inte kunna förändra det; inte så som de förändrar mig och min själ och mitt psyke som de sliter mer och mer på för varje sekund, varje minuter, varje jävla timme och dag och månad och år. Alltid närvarande, inte alltid märkbart så, men alltid redo att slå.

Fan fan fan fan fan fan fan F A N.

Jag trodde ni hade dragit.

Kan ni bara F Ö R S V I N N A?

Lämna mig ifred. Om det är någon jag vill ska lämna mig så är det ni.

21 -> 22

Kategori: Allmänt

Klockan är ett på morgonen och jag är nu 22 år. Det är egentligen ingen skillnad på 21 och 22, men 21 var ett skumt år, så jag tänkte skriva ner lite punkter om det året. Mest för min egna skull.
 
 
Saker jag lärde mig:
  • Livet är oförutsägbart. Som fan. Ena sekunden kan allt vara bra, nästa så kan allt vara skit. Det är bara att acceptera detta, till att börja med
  • Du kan mer än vad jag tror. Seriöst
  • Man borde inte skriva c-uppsats om en bok man tidigare gillade
  • Förändring kan vara bra
  • Gör vad som känns bäst för dig
  • Lämna inte saker till sista sekunden SNÄLLA DU
  • Ibland måste din utmattade hjärna vila, och om detta innebär att du isolerar dig och inte träffar folk på flera veckor, then so be it. Ibland måste man, och det är okej att prioritera dig själv, för du vet själv vad du behöver
  • Det är även okej att aktivt gå emot den tidigare punkten om du känner att du måste och behöver det, för tro mig, du måste se folk ibland också
 
Bra saker som hände när jag var 21:
  • Jag började gilla mitt leende igen
  • Jag blev mer bekväm som person
  • Jag hade det lättare för att socialisera, specifikt i skolan
  • Mitt hår blev skitcoolt? Bless
  • Jag skaffade nya vänner, vilket är lite av ett mirakel
 
Dåliga saker som hände när jag var 21:
  • Jag skaffade inte en enda tatuering wtf
  • Jag gick på min första begravning. Går gärna aldrig på någon mer igen
  • Min personligthet blev...skev. Vet inte hur jag ska förklara, men det finns delar av mig jag gärna lämnar kvar med mitt 21-åriga jag
  • Lämnade huset typ tre gånger för jag hade noll energi till att göra saker (vilket hänger ihop med en förgående punkt om att göra det som känns bäst för en. jag både behövde detta och behövde det inte alls)
  • My mental health was fucked CAN IT NOT
 
Saker jag vill ska ske nu när jag är 22:
  • TATUERING. Dags för nummer 8, 9 och 10 okej
  • Jag kan väl åtminstone vara LITE mer social av mig och kanske lämna huset frivilligt typ en gång i veckan iaf
  • Jag vill ha mer energi. Mer entusiasm till livet. Mer...liv
  • Fortsätta att läsa och skriva så mycket jag kan. Obviously
  • Sluta spendera pengar på mat varje gång jag går ut lol (min plånbok gråter)
  • Mer positivitet, as cheesy as that sounds
22, bring it. Eller nåt.
 
 

Elaka kommentarer från förr

Kategori: Allmänt

En fråga.
 
Varför har min statistik gått upp? Tycker folk verkligen att mitt babbel är kul? Observera att detta inte innebär att det är mycket folk, men mer än vanligtvis; speciellt eftersom jag uppdaterar så sporadiskt.
 
Men kul att ni är här iallafall! Satt och funderade över det här med bloggar. Till exempel så funderar jag på att kanske skriva en engelsk översättning till mina inlägg så att mina internationella läsare (online vänner, med andra ord) faktiskt kan förstå vad jag säger, men det får bli en annan gång. Hade en engelsk blogg ett tag, men det sket sig för det kändes som jag överdrev lite och inte riktigt var mig själv, så tog bort den.
 
På tal om bloggar. Hade ju en när jag var runt 14, och minns att jag helt plötsligt började få kommentarer från folk i skolan (observera att jag inte var populär Alls och tydligen var så pass hemsk så att vissa kände att jag behövde få veta de dåliga saker de tyckte om mig lite då och då. to keep me humble). Minns hur förvirrad jag var. Någon måste ju ha länkat min blogg någonstans (undrar fortfarande varför), eftersom folk i årskursen över mig till och med började kommentera. Alla kommentarer var inte elaka, för att klargöra. Vissa undrade varför jag var så ensam och ledsen hela tiden (det var depressionen, Deborah). Andra undrade varför jag inte kunde skaffa volym i mitt hår (det undrar jag fortfarande). Någon undrade varför jag hade en blogg när jag var "värsta tönten i skolan ju" och tydligen så var det fett synd (jag minns fortfarande vem det var lol). Det är så underligt hur tydligt man minns vissa saker. Verkligen ordagrant.
 
Jag måste ju ha blivit ledsen på grund av kommentarerna, iallafall när jag först läste dem, men sedan minns jag att jag kommenterade sarkastiskt och glatt. Att lilla Natassa, 14 år, som var så ensam och deprimerad kunde ta sig an typ det värsta en ung tonåring kunde tänka sig gör mig fortfarande stolt. När jag får hat idag blir jag rasande. När jag tänker tillbaka på allt folk sa till mig blir jag rasande.
 
Min ilska kanske är någon slags efterverkan från mitt förflutna (wow va dramatiskt). Eller fan vet jag. Jag kanske alltid blev arg över hatet, bara att jag inte minns det.
 
Ja, jag väljer att kalla det hat för mitt egos skull. Vet att det egentligen heter typ elakhet eller nåt.
 
Det finns ingen moral i denna historia förutom att jag har träffat vissa av de människor sedan vi gick ut högstadiet, och jag vet aldrig hur jag ska reagera, för egentligen var det inte dåligt. Folk har haft det värre. Det bara råkade vara så att jag var en deprimerad liten halvt suicidal motherfucker under den tiden, vilket gjorde allting hemskare. Jag klandrar inte någon av dem längre, för jag vet att 14 är en svår ålder. Jag vet att många av dem hade det svårt hemma. Jag förlåter dem, med andra ord, men glömmer gör jag inte.
 
Speciellt inte den där jäveln som sa att jag skulle skaffa volym i håret. Fan ta dig.
 
Asså jag var 13 här och ser ändå ut precis som jag gör idag? Fast idag har jag bättre ögonbryn? Knappt.
 

Ny start osv

Kategori: Allmänt

Kan man ha både hybris och misstänka att man suger samtidigt? För jag tror egentligen att det är mitt standardläge.

Meningen ovan kan vara det sannaste jag någonsin har skrivit.

Hej! Vi fick i uppgift att skriva dagboksinlägg om vårt skrivande för skolan, och när jag skrev tidigare insåg jag att jag inte har uppdaterat denna plats på ett tag, så ville bara dyka upp lite plötsligt och säga hej.  Så hej.

Jag går en kreativt skrivande kurs denna termin, och trots att jag var livrädd att det skulle visa sig att jag suger så har de första två veckorna gått alldeles utmärkt, och jag är sådär lycklig att jag blir lite rädd. Lycka innebär ju endast att olycka ligger längs vägen. Besvikelse. Ångest och depression och ensamhet och olycka. Men just nu mår jag bra, så ska försöka fokusera på det.

Går fortfarande i samma universitet som de senaste två åren, och jag känner äntligen att jag har funnit min rytm där. Jag känner mer folk, och jag vet hur saker fungerar, och istället för att spendera halva terminen ensam så har jag redan skaffat vänner. Jag har liksom verkligen försökt prata med folk och det har fungerat, och jag är sådär löjligt stolt över mig själv. En klapp på axeln förtjänar du, Natassa. Det tog bara 21 år att bli bra på att existera.

Snart fyller jag 22 dock. 21 var en helt okej ålder att befinna sig i, men jag är redo för de två likadana siffrorna. 20 var ett fantastiskt år som jag inte ska försöka replikera, men 22 kan väl åtminstone bli bättre än 21. Jag vet att en del av det handlar om min egna vilja att göra den bättre, so try I shall osv.

Vad mer är nytt? När uppdaterade jag ens sist? Vet ni att jag har blått hår? Eller det är typ lila och blått samtidigt, och innan jag färgade det igen för några dagar sedan var det typ blågrönt. Folk säger att jag har hår som en sjöjungfru, vilket ändå är lite fint. Jag vill klippa det igen dock. Tycker inte om hur det ser ut just nu. Oj, dessa enorma problem som jag måste kämpa med. Hur står jag ut?

Måste egentligen börja skriva på en uppgift (och börja på en hemtenta för sommarkursen jag gick, but nah), så ska nog kila och göra något som inte är det innan jag börjar få ångest och till slut sätter mig ner med den mitt i natten som vanligt. Man kan ju inte säga att jag inte känner mig själv.

Ha det! Vad "det" är vet jag dock inte, men jag hoppas ni har det.