natassa.blogg.se

write like you're running out of time

Nostalgi(a)

Kategori: Allmänt

Det är konstigt och nästan lite sursött att den första gången vi sex befann oss på samma plats efter alla dessa år var på en begravning. Vi satt på soffan vi hade suttit på så många gånger tidigare, och vi pratade och skrattade och försökte låtsas om att vi inte var samlade för att vi var ledsna. Som om han fortfarande var med oss.
 
Men jag fann ändå en tröst i att vi var tillsammans. Allt var okej när vi var tillsammans. Som om inget hade förändrats, trots att inte alla av oss bodde hemma längre. Trots att vissa av oss hade fått känna på hjärtesorg som ingen av oss ens hade drömt om när vi var yngre. När vi var barn.
 
Vi var inte barn. Alla förutom en var över 18, men jag kunde låtsas att allt var som förut, åtminstone under en liten stund.
 
Det var nästan vackert.
 
It's strange and a little bittersweet that the first time the six of us were in the same place after so many years was during a funeral. We were sitting on the couch we'd sat on so many times before, and we talked and laughed and tried to pretend that we weren't gathered because we were sad. Like he was still with us.
 
But I still found a comfort in the fact that we were all together. Everything was okay when we were together. As if nothing had changed, even though not all of us lived at home anymore. Even though some of us had felt heartache that neither of us had even dreamt of when we were younger. When we were kids.
 
We weren't kids. Everyone except one of us was over 18, but I could pretend that everything was like it used to be, at least for a little while.
 
It was almost beautiful.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: