natassa.blogg.se

write like you're running out of time

In my head

Kategori: Allmänt

Ingen kommer någonsin att förstå dig på samma sätt som du förstår dig själv. Det är i princip omöjligt att nå den nivån av igenkännande och förtrogenhet utan att ha levt i din hjärna. Utan att ha sett vad din hjärna är kapabel att göra, vilka illusioner den kan skapa, hur mycket smärta den kan uthärda och utsätta sig själv för. Folk kanske förstår, men aldrig på samma sätt som du förstår.
 
Men är ens egna sätt egentligen det rätta? Jag vet inte. Man är ju aldrig samma person för två personer. Jag kan vara hundratals olika kompisar trots att jag endast är en person, för jag kommer aldrig att vara samma sorts kompis för någon som för någon annan. Alla har upplevt olika saker med mig, och alla ser mig olika, och jag uppför mig aldrig likadant när jag är ensam med någon som jag gör när jag är ensam med någon annan, och alla dessa olika versioner av mig illustreras i andras hjärnor, men för mig är det alltid samma person eftersom jag alltid måste leva med denna person, oavsett om jag vill det eller inte.
 
Jag har tänkt mycket på den mentala bilden jag har av mig själv, för jag vet att den egentligen inte är likadan som versionen som äter middag med familjen och går till bussen och sitter vid skolbänken. Detta gör att folk runtomkring en kanske inte alltid uppfattar vad man går igenom, eftersom de inte kan se ens inre och just därför inte förstår ens kamp. Jag satt och tänkte på det faktum att jag är en sådan bättre version av mig själv nu än för bara ett år sedan i vissa aspekter, men givetvis finns det delar som kan förbättras. Men jag känner av denna skillnad och jag märker av denna förbättring, och jag är stolt. Stolt över att jag kunde ta några steg framåt efter att ha stått på samma ställe under en väldigt lång period. Under processens gång har jag även snubblat tillbaka vilket har balanserat ut allting igen, men oavsett vad så vet jag att jag nu ligger åtminstone ett steg längre fram än förut, och jag kan knappt själv tro att jag lyckades med det. Egentligen är detta endast en resa som jag själv märker av och vet om, för utifrån har jag säkerligen endast blivit sämre i vissa människors ögon, eller så verkar jag vara precis som innan, men det är för att de inte har vetat, och det är okej. Alla resor man går igenom behöver inte vara offentliga. Ibland behöver man tid att växa utan att någon observerar.
 
Oavsett hur många olika slags kompisar, döttrar, klasskompisar jag är för folket omkring mig så är jag endast en version för mig själv. En väldigt komplex och rörlig version, och varje litet steg jag tar förändrar denna bild, ibland utan att jag märker det. Någon sa till mig nyligen att jag är så mycket gladare nu än för några år sedan, och jag svarade förvånat att jag inte trodde att någon skulle märka, men eftersom vi träffas så sällan så märktes det för dem. Jag kan inte säga att jag har märkt någon stor skillnad i min själv involverade hjärna om man jämför med nu och för tre månader sedan, men om man jämför med tre år så är skillnaden stor. Man utvecklas konstant, och det är bara att hoppas på att denna förändring leder till bättre resultat. Dock så behöver man nog inte oroa sig för mycket ifall det visar sig att resultatet är mindre åtråvärt. Man kommer ändå att växa ifrån den versionen, och då är det bara att fortsätta hoppas.
 
Detta är min senaste yttre version av mig själv. Inuti ser saker annorlunda ut.
 

Kärleksinlägg till Maj

Kategori: Allmänt

Satt och läste någon annans blogg och insåg att jag aldrig kommer vara lika rolig som hen, men lite humor har jag väl? Eller? Vette fan.
 
Anyway, hej, hallå osv. Maj kom och svepte över oss, och jag kunde inte vara gladare. Vissa månader dyker upp sådär ohövligt och man vill liksom dra dem åt sidan så att man kan viska i deras öra och fråga vem som egentligen bjöd dem från första början, men Maj kan gärna komma över lite oftare. Den behöver inte ens ringa i förväg, och detta kommer från någon som måste veta exakt vem hon ska se under veckans gång för att förbereda sig mentalt.
 
Har jag något mer intressant att prata om än månaden? Egentligen inte. Maj var en underbar månad förra året minns jag. Jag hade precis börjat skriva på min b-uppsats, och till skillnad från min c-uppsats så var den faktiskt rätt så kul att jobba på. Dessutom så frilansade jag och läste även en hel del bra böcker, och det vackra vädret gjorde så att jag spenderade majoriteten av månaden ute på altanen. Detta resulterade i att jag längtade efter Maj under i princip hela vintern. Så fort saker blev struliga med c-uppsatsen, så fort skolan försökte ta kål på mig, tänkte jag på Maj. Maj, Maj, Maj. Snälla kom och rädda mig, för jag vet att du kommer ge min hjärna styrka. Kanske inte nödvändigtvis en paus, men åtminstone kraft nog att ta mig vidare.
 
Maj brukade vara en jobbig månad förut. Eller? Det är väl då betygen ska sättas och man kämpar med en massa prov osv. I universitetet har den endast visat sig vara en tid då saker och ting känns fridfullare. Lugnare. Oavsett om uppsatstiden är igång eller inte. Det är liksom slutet av något, vilket kan vara både lite bittersweet och uppmuntrande. Man är snart klar och har faktiskt lyckats ta sig igenom ännu ett skolår, om man nu går i skolan (iofs så var Maj för två år sedan slutet av ett jobb för mig också, så det var ändå en liknande upplevelse).
 
Jag brukar alltid säga att hösten är min favoritårstid - det kan ha att göra med det faktum att jag är född i September och måste reppa min födelseårstid - men våren är ändå härlig den med. Allting känns nyare. Annorlunda, även om det egentligen är precis likadant som tidigare. Maj i år för mig är mycket lugnade än vad April och Mars och Februari och definitivt Januari och December var. Jag går endast en kurs nu istället för flera samtidigt. Jag har en lektion kvar och sedan en hemtenta innan terminen är slut. Innan jag är klar med litteraturvetenskapen, och antagligen för gott. Jag kommer att gå sommarkurser i år eftersom jag både behöver och vill ha mer högskolepoäng, vilket innebär att jag kommer få runt tre veckor utan skola, men gud vilka tre veckor det ska bli. Mitt huvud kommer äntligen få vila lite, vilket det behöver, och jag hoppas på att få spendera majoriteten av tiden ute på altanen med en bra bok och en story sprutandes ut ur mina fingrar. Jag hoppas givetvis att jag får umgås med kompisar och hitta på något roligt också - de måste bara ringa i förväg först - men våren är väl ändå till för att vara litterär under solen.
 
Det är ju iofs resten av året också, utan solen, men Maj är en helt annan grej.