19/12/17
Kategori: Allmänt
Kvävande täcke i en blek värld fylld med en dimma som varken klarnar synen eller förvärrar den. En kall vind som kämpar mot väggarna och fönstret för att beröra och sätta ett spår i världen och i själen. Klockan är tolv på dagen, men dagen har knappt börjat. Eller så har den precis tagit slut.
Tid är ett koncept som vi alla följer medan vi önskande kurar ihop oss och önskande viskar att vi önskar att det inte var så.
Det är tre årstider på samma gång utanför.
Rummet är mörkt. Inte för kallt eller för varmt. Bara för mörkt.
Det kanske dock är ljuset som inte existerar just nu som är för ljust.
Allting kanske bara är för mycket av vad det är.
Jag för mycket mig själv. För mycket jag. Jag, jag, jag.
Jag.
Men sedan finns det nog en del av mig som är för lite. För lite av allting.
Bristen. Längtan. Av något för något. Något.
Allting är men ändå inte.
