natassa.blogg.se

write like you're running out of time

Drömmer om ett liv jag aldrig kommer ha

Kategori: Allmänt

Klockan är ett på morgonen och jag undrar hur det känns att ha växt upp i eller bott i Grekland under en längre period som barn och ung tonåring. Jag har i princip spenderat nästan varenda sommar i Grekland hos mormor och morfar, men jag har aldrig ansett att jag har bott där. Jag har inte fått ta del av vardagen eller av de bekymmer som präglar landet.
 
Jag har inte fått träffa folk som jag skulle se varje dag och inte en gång om året eller gått in i ett grekiskt klassrum eller haft ett kompisgäng som jag har vandrat över de ojämna trottoarerna med, och egentligen så kan jag ju inte säga att jag skulle ha haft allting som jag brukar drömma om även om jag hade bott där, men det är en dröm jag inte kan släppa. Jag ville så gärna bo i Grekland när jag var yngre. Jag ville ta del av allt landet hade att erbjuda, och än idag så kan jag inte sluta undra vem jag hade blivit om detta hade skett. Hade jag varit en helt annan person, eller samma gamla Natassa med samma gamla bekymmer? Det går inte att svara på. Jag tror att det är det värsta av allt. Att jag aldrig kommer att veta. Men på ett sätt är det även bra, för då kan jag behålla den naivitet som jag har när det gäller livet i det landet; liv som mina äldre familjemedlemmar flydde från.
 
Jag antar att jag alltid har drömt om att leva ett bekymmerslöst liv där, men inget liv är så, så egentligen spelar det väl ingen roll. Men jag kommer alltid att undra, och det kommer alltid att vara en skön förundran, för jag kommer aldrig få reda på den bittra sanningen. Jag kommer alltid att romantisera det hela och drömma mig bort till ett liv jag aldrig kommer att få, men jag antar att vi alla har våra sätt att göra tillvaron lite lättare.
 
 

Tänker de på mig?

Kategori: Allmänt

Ibland undrar jag vad mina vänner tänker om mig. Nej, jag menar inte generellt, utan snarare vad de anser om mig efter gymnasiet; tiden då allt förändras och alla går vidare och jobbar sig uppåt. Jag undrar vad de tycker om mina framsteg, om de ens anser att de är framsteg.
 
Jag är medveten om att denna tanke endast kommer från en osäkerhet som varenda möte med gamla vänner väcker inom mig. Vi delar med oss av vad vi gör nu, vad vi gjorde innan, och jag har nästan aldrig mycket att säga. Jag går i skolan, jag dejtar ingen, har faktiskt inte träffat någon på väldigt väldigt länge, gör knappt något roligt. Jag bara läser och skriver, saker som många av mina kompisar inte prioriterar.
 
Och jag vet att jag är väldigt självcentrerad som tänker detta. Varför ska de egentligen ha åsikter om mig? De tänker väl endast på mig när vi umgås, och kanske en flyktig tanke finner dem när de ligger i sängen och försöker sova, men annars tror jag inte att de sitter och dömer mina livsval. Men jag undrar ändå. Jag vill veta vad den flyktiga tanken består av. Vad den fokuserar på. Min brist på kärleksliv? Det faktum att jag inte har ett fast jobb? Att jag har gått upp i vikt? Vad, i deras mörka timme, som vi förövrigt alla har, tänker de på när det gäller mig?
 
Jag vet att de gillar mig. Jag vet att jag gillar dem. Jag vet att vi har roligt tillsammans och skulle göra vad som helst för varandra när det kommer till kritan, men alla har vi tankar vi hellre skulle dö än att låta folk veta, eller hur? Jag låg i sängen klockan fem i morse och undrade vad dessa tankar var, och om de handlade om mig. Ja, jag tänker ofta på mig själv, och det kan vara både bra och dåligt.
 
Så vad tänker ni?