natassa.blogg.se

write like you're running out of time

Tankar om "intelligens" och vad det betyder för mig

Kategori: Allmänt

En upptäckt som gjordes runt den här tiden förra året har nyligen blivit relevant igen i mitt liv nu när skolan är i farten igen. Det är nämligen så att jag kan känna mig så "dum" ibland när jag sitter där bland en massa intellektuella klasskamrater. Universitetet får mig verkligen att tänka om min tro om att jag är intelligent, men egentligen så ser jag inte detta som en dålig sak.
 
Det är sant att en av mina största svagheter är att jag ger upp fort när någonting är för svårt, och det är för att jag sedan barnsben har setts som en "smart" individ när det gäller akademiska prestationer, och det har påverkat mig så pass mycket så att jag inte gillar situationer som gör så att jag framstår som mindre intelligent. Detta har dock förändrats en del sedan jag började universitetet förra året.
 
Nu ser jag svårigheter som lite mer av en utmaning. Om något är svårt så visar det bara att jag faktiskt lär mig saker (vilket jag tar för givet nu att jag faktiskt gör och kommer att fortsätta med). Att jag initialt glor på min kurslitteratur med en blank min och inte förstår ens första meningen är givetvis inte så kul i stunden, men när jag sedan sitter på föreläsningen eller seminariet och förstår, förstår, förstår har ju bara bevisat att, ja, högskolan är inte bara slöseri med tid. Jag har utvecklats på så många olika sätt sedan jag började studera vidare, och nu har jag ju ändå bara pluggat några kurser och inte ett helt program. Man tänker inte på hur mycket skolan hjälper en förrän man börjar märka av skillnaden (detta sagt med en begränsad och individuell erfarenhet såklart). Nej, jag använder inte samma språk i vardagen som mina klasskamrater gör. De är alla äldre än mig och har betydligt större erfarenhet av högre studier. De använder sig av ett mer akademiskt språk även i vanliga konversationer som vi har under rasterna. Det gör absolut inte jag.
 
Sättet jag skriver på just nu är inte egentligen mitt vardagsspråk. Visst kan vissa ord som jag har använt här slinka in lite då och då, men det faktum att jag nyss har varit i skolan har påverkat mig eftersom jag har lyssnat på mina klasskamraters (och lärarens för den delen) sätt att prata i drygt två timmar. Det sätter alltid ett temporärt spår i mig. Min poäng med hela detta inlägg är att jag gillar utmaningen jag får i skolan och blir då motiverad till att försöka mer. Jag vill inte ge upp när det kommer till detta då denna litteraturkurs betyder så otroligt mycket för mig. Jag tror att man alltid vill försöka mer när man faktiskt bryr sig, och jag bryr mig och vill förstå och kunna delta mer än vad ord kan beskriva (ironiskt nog).
 
Här kommer dock en liten motsägelse till min egna poäng. Intelligens har ingenting med ordförråd att göra, och jag hoppas att alla är medvetna om det. Dock så spelar ens sätt att uttrycka sig på en rätt så stor roll i högskolan, vilket är något som både stör mig och inspirerar mig. Det kanske är svårt att undgå, men jag är lite av en språkfantast, så för mig är det viktigt att åtminstone försöka, oavsett hur dumt och svårt det kanske är. Alla utbildningar kanske inte lägger så stor vikt på detta, men då vi sysslar med just litteratur så är det nästan en självklarthet att språket har en större roll att spela. Personligen så gillar jag det, men tycker inte att allting behöver vara så himla komplicerat som det kan verka heller.
 
För att återkomma till första paragraf; ja, jag kan känna att jag inte alltid förstår allting som diskuteras och nämns i mitt klassrum, men jag är villig att jobba på det då det är viktigt för mig att delta, även om det bara är med sinnet.
 
 
Här är jag: 20 år (21 om tre dagar faktiskt) och redo att försöka förstå