natassa.blogg.se

write like you're running out of time

Jag Vet Inte

Kategori: Allmänt

Vi skulle skriva en berättelse om vår egen födelse för skolan. Här är min:

 

Jag vet inte mycket. Vi kan börja med det. Jag vet inte mycket alls. Inte vem jag är, inte vart jag är, inte varifrån alla dessa ljud kommer ifrån. Jag vet bara att dessa ljud brukade vara dämpade; som om en vägg existerade emellan mig och dem under en sådan lång tid, vilket tekniskt sett var fallet.

Jag vet inte varför det plötsligt är så kallt. Varför jag plötsligt är så rädd. Jag vet bara att någonting känns fel. Alldeles, alldeles fel. Allt känns plötsligt fruktansvärt, olidligt. Plötsligt så lider jag.

Jag lider och fryser, och det nykomna ljudet måste nog ändå komma från min egen mun. Ett skrik tror jag det heter. Allt annat runtomkring mig måste vara konversationer. Jag har hört det ordet förut. Eller var det koncentrationer jag syftar på? Jag vet inte. Jag vet inte.

Någon tar på mig. Något jag aldrig har känt förut. Jag gillar det inte. Det känns inte rätt. Så jag skriker högre.

Ljuset känns bländande. Det är för skarpt, för vitt. Jag har knappt öppnat ögonen och redan blir jag blind. Det är deras fel. Varför släcker de inte? Varför gillar de inte mörker?

Någon skrattar. Jag tror i alla fall att det kallas för ett skratt. Ett högt och klangfullt ljud. Ungefär som ett skrik, men inte riktigt. Det är någonting med det ljudet som lugnar mig. Det känns inte lika hotfullt som allt annat. Jag skulle vilja skratta. Skulle vilja uppleva den handlingen. Helst skulle jag vilja att den ska vara äkta. Jag har hört folk som inte menar att skratta, egentligen. De liksom ljuger när de skrattar, för de vill ju inte skratta utan bara gör det ändå. Varför ljuger de?

Jag vill inte ljuga. Jag vill skratta på riktigt. Skratt är ett tecken på en bra sak, har jag hört. Glädje eller något åt det hållet. Fast jag vet ju inte. Jag vet inget.

Något klipps av och mina skrik förvandlas till gråt. Det är ett tecken på sorg. Det vet jag faktiskt. Jag har upplevt mycket gråt. Inte från mig själv, men från andra. Vilka de är vet jag inte, men de gråter. Oj vad de gråter.

Missförstå mig inte. De skrattar också, men det var gråtet jag alltid hakade upp mig på. Jag gillar inte när de gråter.

Jag gillar inte när jag gråter heller. Det är en rätt så hemsk upplevelse. Jag får liksom ont i kroppen och ingenting känns rätt. Jag kan inte andas lika bra som innan. Jag dör långsamt när jag gråter. Tänk att dö såhär. Mitt i sorgen. Jag dör hellre när jag skrattar.

Någonting viras omkring mig och plötsligt blir jag varm igen. Det är inte som förut, men det funkar för tillfället. Jag känner hur min kropp lugnar ner sig igen. Jag kan andas. Jag dör inte längre.

Jag läggs ner någonstans under en lång tid. Det känns som år. Jag vet inte hur långt ett år är, men det känns i alla fall som år. Jag skriker lite bara för att, så att de inte glömmer bort mig. Jag vill inte att de ska glömma bort mig.

Decennier senare så förflyttas jag. Som ett objekt. En sak de kan göra vad de vill med. Min nyfunna ilska kommer till ett abrupt slut när jag känner den där beröringen jag har längtat efter utan att inse det. Hennes beröring. Hennes famn. Hon som alltid har funnits där. Jag hör hennes röst. Känner hennes lena hud. Jag försöker öppna ögonen och kolla på henne, men det går sådär. Jag är trött och hungrig. Jag söker mig efter henne automatiskt; öppnar munnen automatiskt. Och när jag väl börjar suga så sker allting automatiskt. Jag vet inte vad jag gör, men jag vet att jag gör rätt.

Hon skrattar, ett härligt ljud som jag alltid vill höra. Alltid, alltid, alltid.

Hon brukar använda sig av speciella ord ibland. Ord som de andra aldrig använde under de århundraden jag var ifrån henne. Jag har hört hennes ord förut, i en annan värld. När jag var varm och trygg. Jag tror det kallas språk. Hon talar ett annat språk. Varför? Jag vet inte. Jag vet bara att språket ger mig en trygghet.

Han är också där. Han som brukade prata med mig. Jag känner igen hans röst. Han som tog hand om henne medan jag var på väg till dem. Jag vill tacka honom, men allt jag kan göra är att sträcka ut handen mot honom och hoppas att han förstår. När kommer jag kunna prata alla dessa språk?

Varför togs jag från det varma och sköna bara för att hamna i en värld som verkar så kall och skör? Var det för att hamna i deras armar? Hennes och hans? Kanske. Jag vet att ifall det är fallet så är jag nog inte för arg. Just nu så vill jag inte vara någon annanstans.

De verkar unga. Jag vet inte varför jag tror det. Jag vet inte ens om det är sant. Men de verkar unga.

Är jag deras första… deras första vad? Vad är jag? Deras nya favoritsak? Deras… hon har ett ord hon brukar använda. Det börjar på ”a” tror jag. A…a…agapi? Är det korrekt? Är jag deras nya agapi?

Det ordet känns annorlunda. Det är nog ett ord på det där andra språket de brukar använda. Språket jag förstår, men som jag på något sätt vet att jag inte kommer att använda hela tiden i denna värld. Jag vet inte hur jag vet det.

Jag vet trots allt inte mycket. Men jag vet att världen är kall och läskig och alla pratar för högt och ljuset är för starkt och inget går som jag vill. Jag vet att man kan dö av att gråta och ljuga när man skrattar och jag vet också att man blir stämplad redan från start.

Jag är deras ”agapi”, världens ”nykomling”, en ”nyfödd”. Vad är ens det? Varför kallar de mig sådana saker? Jag är ”för tidig” och ”för liten” och ”ett mirakel”. Hon gråter ibland och säger att hon är rädd. Rädd för vad? Är jag farlig? Snälla, gråt inte. Inte du. Inte du.

Jag vet att jag har hamnat på en konstig plats utan att ha blivit tillfrågad, men när de viskar till mig att de älskar mig. När de säger ”s’agapo” så är allt faktiskt nästan värt det.

Jag vet inte mycket, men jag vet att jag älskar dem också. Jag vet inte hur jag vet det. Jag bara vet det.

Jag bara vet det.

Av Natassa Karamouzis

Kommentarer

  • Anonym säger:

    Jag ryste när jag läste den!!Väldigt fint skrivet!Bravo agapi!!//Mvh. M.D.

    2016-01-08 | 20:22:18
  • Anonym säger:

    Bravo Natassa!
    Så mycket styrka i dina ord! Vackert, kärleksfullt och sant.
    Jag kan känna dina föräldrars glädje, och stolthet!

    2016-01-08 | 23:16:43

Kommentera inlägget här: