natassa.blogg.se

write like you're running out of time

Det här med sport

Kategori: Allmänt

Jag är rätt så övertygad om att jag föddes med den enastående förmågan att aldrig vara bra på sport. Och då menar jag aldrig.
 
Eller så var jag alltid bara för lat för att ens försöka? Jag skulle dock hellre säga att jag inte brydde mig ett dugg om sport, och därför blev jag aldrig bra på det. Jag gillar inte att svettas och bli andfådd och trött. Jag kan förstå folk som tycker det är otroligt kul att se ut som om man nyss har hoppat i havet och fått en astmaattack på köpet (jag skojar med denna beskrivning, för att klargöra), men det var aldrig något för mig.
 
Jag har alltid varit bollrädd. Det kanske har något att göra med att jag fick en boll i ansiktet när jag var typ 11 efter att ha kollat bort i två sekunder under en fotbollsmatch jag var tvungen att vara med på under idrottslektionen. Inte nog med att jag fick en boll i fejset; jag ramlade ner på grund av det plötsliga föremålet som kom flygande mot mig, och jag skrapade upp mitt knä. Är ganska säker på att det var det högra, men det var ju ändå nästan tio år sedan, så ta inte mitt ord för det.
 
Jag är inte snabb eller stark. Helt ärligt så kan nog ett spädbarn springa ikapp mig. Men vet ni vad? Jag tror att jag vet varför sport aldrig var något för mig, förutom det faktum att jag hatar allt som har med sport att göra; det var skam. Skammen av att inte kunna andas ordentligt mycket tidigare än alla andra när vi väl började springa. Skammen av att inte kunna kasta den där bollen så långt. Skammen av att inte kunna göra något mål. Varje idrottslektion var en timme av skam.
 
Jag skämdes över att alltid vara sist. Jag skämdes över att aldrig bli vald först när man skulle välja lag (för att jag sög antagligen). Jag skämdes över hur "ful jag var när jag sprang" (tack för den, förresten. jag minns vem du är). Och ändå så har jag testat på några olika sporter under de tidigare åren av mitt liv. Jag har gått på både kung fu och taekwondo (har till och med gult bälte i det sistnämnda. känn på den). Jag gick på balett och streetdance (fan att jag slutade. kunde ha varit fett bra idag ju). Kanske gick på nåt mer, men då har jag förträngt det. Min poäng är; jag har nog aldrig varit rädd för att testa på, men sport är helt enkelt inte min grej, och en anledning är att jag skämdes över att jag inte var bra på en gång. Det har nog alltid varit min största svaghet. Om jag inte är bäst på något så fort jag prövar på det så ger jag upp. När man suger på något så känns det liksom som att man aldrig kommer att bli bra.
 
Men jag tror även att idrottslektionerna hade något att göra med det. Missförstå mig inte. Det är jätteviktigt att vi får barn att röra på sig, men efter en viss ålder tycker jag att en viss hänsyn bör visas. 13-åriga Natassa fruktade nog att sporta inför sin alltför dömande klass mer än vad 8-åriga Natassa gjorde.
 
Har jag någon slags lösning eller slutsats på allt detta? Nej. Jag hatar sport än idag.
 
Jag är typ 17 på denna bild? Detta var iallafall sista året jag hade idrott i skolan och jag har firat ända sedan dess
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: