natassa.blogg.se

write like you're running out of time

Glasögon

Kategori: Allmänt

Jag har använt glasögon sedan jag var runt fem år. Och med använt så menar jag att jag spenderade typ ett år eller nåt med att ta av dem och lägga dem i väskan när jag började skolan. Läraren visste tydligen inte ens att jag hade glasögon. Whoops.
 
När jag var 12 började jag använda linser, men när jag var 16 blev jag fullkomligt less på hela processen och sket i både linserna och glasögonen. Jag skulle ju ändå lasra ögonen när jag blev 20, sa jag.
 
Nu är jag 20 och har inte lasrat ögonen än. En anledning är att jag antagligen inte har råd. En annan är att det helt plötsligt har blivit så mycket populärare för folk att använda sina glasögon istället för sina linser så att jag helt enkelt inte hatar min dåliga syn lika mycket längre.
 
Visst, jag använder inte glasögon när jag är ute. Tycker det är jobbigt och obehagligt, men hemma och i skolan så har jag inga problem med att ha på mig dem. Faktum är att vi är sjukt många i klassen som använder glasögon. Det hela handlar om representation. Ser man något ofta så blir man vanare vid det. Nu kan jag faktiskt se utan att behöva känna mig som en "tönt" eller "glasögonorm" som när jag var liten.
 
Tack som fan till alla hipsters för den nya trenden.
 
Mina läsglasögon
Glasögonen som jag måste ha under tiden jag inte läser, men som jag använder bara ibland
 

Det här med sport

Kategori: Allmänt

Jag är rätt så övertygad om att jag föddes med den enastående förmågan att aldrig vara bra på sport. Och då menar jag aldrig.
 
Eller så var jag alltid bara för lat för att ens försöka? Jag skulle dock hellre säga att jag inte brydde mig ett dugg om sport, och därför blev jag aldrig bra på det. Jag gillar inte att svettas och bli andfådd och trött. Jag kan förstå folk som tycker det är otroligt kul att se ut som om man nyss har hoppat i havet och fått en astmaattack på köpet (jag skojar med denna beskrivning, för att klargöra), men det var aldrig något för mig.
 
Jag har alltid varit bollrädd. Det kanske har något att göra med att jag fick en boll i ansiktet när jag var typ 11 efter att ha kollat bort i två sekunder under en fotbollsmatch jag var tvungen att vara med på under idrottslektionen. Inte nog med att jag fick en boll i fejset; jag ramlade ner på grund av det plötsliga föremålet som kom flygande mot mig, och jag skrapade upp mitt knä. Är ganska säker på att det var det högra, men det var ju ändå nästan tio år sedan, så ta inte mitt ord för det.
 
Jag är inte snabb eller stark. Helt ärligt så kan nog ett spädbarn springa ikapp mig. Men vet ni vad? Jag tror att jag vet varför sport aldrig var något för mig, förutom det faktum att jag hatar allt som har med sport att göra; det var skam. Skammen av att inte kunna andas ordentligt mycket tidigare än alla andra när vi väl började springa. Skammen av att inte kunna kasta den där bollen så långt. Skammen av att inte kunna göra något mål. Varje idrottslektion var en timme av skam.
 
Jag skämdes över att alltid vara sist. Jag skämdes över att aldrig bli vald först när man skulle välja lag (för att jag sög antagligen). Jag skämdes över hur "ful jag var när jag sprang" (tack för den, förresten. jag minns vem du är). Och ändå så har jag testat på några olika sporter under de tidigare åren av mitt liv. Jag har gått på både kung fu och taekwondo (har till och med gult bälte i det sistnämnda. känn på den). Jag gick på balett och streetdance (fan att jag slutade. kunde ha varit fett bra idag ju). Kanske gick på nåt mer, men då har jag förträngt det. Min poäng är; jag har nog aldrig varit rädd för att testa på, men sport är helt enkelt inte min grej, och en anledning är att jag skämdes över att jag inte var bra på en gång. Det har nog alltid varit min största svaghet. Om jag inte är bäst på något så fort jag prövar på det så ger jag upp. När man suger på något så känns det liksom som att man aldrig kommer att bli bra.
 
Men jag tror även att idrottslektionerna hade något att göra med det. Missförstå mig inte. Det är jätteviktigt att vi får barn att röra på sig, men efter en viss ålder tycker jag att en viss hänsyn bör visas. 13-åriga Natassa fruktade nog att sporta inför sin alltför dömande klass mer än vad 8-åriga Natassa gjorde.
 
Har jag någon slags lösning eller slutsats på allt detta? Nej. Jag hatar sport än idag.
 
Jag är typ 17 på denna bild? Detta var iallafall sista året jag hade idrott i skolan och jag har firat ända sedan dess
 

Olika kulturer

Kategori: Allmänt

Jag är uppväxt i ett väldigt grekiskt hushåll. Det finns dock aspekter som har blivit rätt så "försvenskade" om man jämför med hur människorna i Grekland lever, men det är ju nästan en självklarhet. Om man bor i ett land som har en helt annan kultur än vad ens egna nationalitet har så är det otroligt svårt att inte anpassa sig efter det.
 
Nu är det så att det inte är jag som har anpassat mig, utan jag har bara vuxit upp med vad saker och ting har utvecklats till. Men det har alltid varit vi och de. Vi; grekerna, utlänningarna. De; svenskarna. Och det behöver inte vara en dålig sak! Att observera skillnaderna mellan kulturer är väldigt speciellt och nästan nödvändigt, tycker jag. Det är ju trots allt nästan inga två länder som har en helt identiskt kultur. Vi måste kunna observera för att kunna justera.
 
Jag kan inte flytta till ett land och bete mig som en grek. Inte helt. Jag kan heller inte flytta till ett land och bete mig som en svensk. Det blir en kulturkrock, och jag måste lära mig att anpassa mig. Det behöver inte betyda att jag ska släppa varenda grekiska eller svenska instinkt jag har föralltid. Det betyder bara att jag respekterar landet jag är i tillräckligt för att försöka anpassa mig. Om jag flyttar till Australien så kommer jag självklart aldrig att vara en riktig australienare när det kommer till hur de beter sig, för jag har inte blivit uppvuxen med det. Men det som sker är att jag blandar den svenska, grekiska och australienska kulturen och bildar en slags sammansättning. En samling av kulturer. Jag kommer aldrig kunna släppa de kulturer jag är van vid, och det ska jag inte behöva göra. Det jag ska göra är att lära mig att respektera den australienska kulturen samtidigt som jag ändå vördar den grekiska och svenska.
 
Allt jag nyss skrev var inte anledningen till att jag började detta inlägg, utan var bara tankar som ploppade upp i mitt huvud i efterhand. Det jag egentligen ville prata om är hur det ibland kan vara svårt att födas i en blandning av olika kulturer. Man vet aldrig riktigt vem man är. Aldrig så kommer jag att höra helt hemma i varken Grekland eller Sverige. Jag kommer alltid att bära med mig den där andra kulturen.
 
Och som sagt, det behöver inte vara en dålig sak. Att jag är en svensk grek eller en grekisk svensk gör mig inte mindre värd som person. Jag är född i Sverige, men grekiska var mitt första språk (låt oss ignorerna det faktum att jag knappt kan tala det idag). Grekland är mer än en semesterort för mig. Sverige är mer än det land jag råkade föddas i. Förstår ni vad jag menar?
 
Jag brukar prata om hur svårt det kan vara ibland, men jag är ändå glad över de två mycket annorlunda kulturerna som har uppfostrat mig. De har ju gjort mig till mig. Okej om jag är en utlänning här och en utlänning i Grekland. Det gör mig inte mindre värd. Okej om jag har ett helt annat sätt att bete mig på än vad grekerna som är födda och uppvuxna i Grekland har. Okej om folk tror att jag är svensk tills de får höra mitt namn. Allt är okej. Jag är okej.
 
Jag vet inte ens vart jag vill komma med allt detta, men jag kände för att skriva av mig en aning. Mitt verkliga mål var dock att skriva ner de största skillnaderna mellan greker och svenskar, men jag tror att jag sparar det till en annan gång. Nu måste jag skriva lite för jobbet (frilansskribent and all that). Hoppas mina ord gav er någon slags tillfredsställelse, och om ni finner något stavfel så får ni leva med det, för jag pallar inte kolla att allt står rätt till. Ha det!
 
Mvh, en svensk grek.
 
Oldie goldie

Jag Vet Inte

Kategori: Allmänt

Vi skulle skriva en berättelse om vår egen födelse för skolan. Här är min:

 

Jag vet inte mycket. Vi kan börja med det. Jag vet inte mycket alls. Inte vem jag är, inte vart jag är, inte varifrån alla dessa ljud kommer ifrån. Jag vet bara att dessa ljud brukade vara dämpade; som om en vägg existerade emellan mig och dem under en sådan lång tid, vilket tekniskt sett var fallet.

Jag vet inte varför det plötsligt är så kallt. Varför jag plötsligt är så rädd. Jag vet bara att någonting känns fel. Alldeles, alldeles fel. Allt känns plötsligt fruktansvärt, olidligt. Plötsligt så lider jag.

Jag lider och fryser, och det nykomna ljudet måste nog ändå komma från min egen mun. Ett skrik tror jag det heter. Allt annat runtomkring mig måste vara konversationer. Jag har hört det ordet förut. Eller var det koncentrationer jag syftar på? Jag vet inte. Jag vet inte.

Någon tar på mig. Något jag aldrig har känt förut. Jag gillar det inte. Det känns inte rätt. Så jag skriker högre.

Ljuset känns bländande. Det är för skarpt, för vitt. Jag har knappt öppnat ögonen och redan blir jag blind. Det är deras fel. Varför släcker de inte? Varför gillar de inte mörker?

Någon skrattar. Jag tror i alla fall att det kallas för ett skratt. Ett högt och klangfullt ljud. Ungefär som ett skrik, men inte riktigt. Det är någonting med det ljudet som lugnar mig. Det känns inte lika hotfullt som allt annat. Jag skulle vilja skratta. Skulle vilja uppleva den handlingen. Helst skulle jag vilja att den ska vara äkta. Jag har hört folk som inte menar att skratta, egentligen. De liksom ljuger när de skrattar, för de vill ju inte skratta utan bara gör det ändå. Varför ljuger de?

Jag vill inte ljuga. Jag vill skratta på riktigt. Skratt är ett tecken på en bra sak, har jag hört. Glädje eller något åt det hållet. Fast jag vet ju inte. Jag vet inget.

Något klipps av och mina skrik förvandlas till gråt. Det är ett tecken på sorg. Det vet jag faktiskt. Jag har upplevt mycket gråt. Inte från mig själv, men från andra. Vilka de är vet jag inte, men de gråter. Oj vad de gråter.

Missförstå mig inte. De skrattar också, men det var gråtet jag alltid hakade upp mig på. Jag gillar inte när de gråter.

Jag gillar inte när jag gråter heller. Det är en rätt så hemsk upplevelse. Jag får liksom ont i kroppen och ingenting känns rätt. Jag kan inte andas lika bra som innan. Jag dör långsamt när jag gråter. Tänk att dö såhär. Mitt i sorgen. Jag dör hellre när jag skrattar.

Någonting viras omkring mig och plötsligt blir jag varm igen. Det är inte som förut, men det funkar för tillfället. Jag känner hur min kropp lugnar ner sig igen. Jag kan andas. Jag dör inte längre.

Jag läggs ner någonstans under en lång tid. Det känns som år. Jag vet inte hur långt ett år är, men det känns i alla fall som år. Jag skriker lite bara för att, så att de inte glömmer bort mig. Jag vill inte att de ska glömma bort mig.

Decennier senare så förflyttas jag. Som ett objekt. En sak de kan göra vad de vill med. Min nyfunna ilska kommer till ett abrupt slut när jag känner den där beröringen jag har längtat efter utan att inse det. Hennes beröring. Hennes famn. Hon som alltid har funnits där. Jag hör hennes röst. Känner hennes lena hud. Jag försöker öppna ögonen och kolla på henne, men det går sådär. Jag är trött och hungrig. Jag söker mig efter henne automatiskt; öppnar munnen automatiskt. Och när jag väl börjar suga så sker allting automatiskt. Jag vet inte vad jag gör, men jag vet att jag gör rätt.

Hon skrattar, ett härligt ljud som jag alltid vill höra. Alltid, alltid, alltid.

Hon brukar använda sig av speciella ord ibland. Ord som de andra aldrig använde under de århundraden jag var ifrån henne. Jag har hört hennes ord förut, i en annan värld. När jag var varm och trygg. Jag tror det kallas språk. Hon talar ett annat språk. Varför? Jag vet inte. Jag vet bara att språket ger mig en trygghet.

Han är också där. Han som brukade prata med mig. Jag känner igen hans röst. Han som tog hand om henne medan jag var på väg till dem. Jag vill tacka honom, men allt jag kan göra är att sträcka ut handen mot honom och hoppas att han förstår. När kommer jag kunna prata alla dessa språk?

Varför togs jag från det varma och sköna bara för att hamna i en värld som verkar så kall och skör? Var det för att hamna i deras armar? Hennes och hans? Kanske. Jag vet att ifall det är fallet så är jag nog inte för arg. Just nu så vill jag inte vara någon annanstans.

De verkar unga. Jag vet inte varför jag tror det. Jag vet inte ens om det är sant. Men de verkar unga.

Är jag deras första… deras första vad? Vad är jag? Deras nya favoritsak? Deras… hon har ett ord hon brukar använda. Det börjar på ”a” tror jag. A…a…agapi? Är det korrekt? Är jag deras nya agapi?

Det ordet känns annorlunda. Det är nog ett ord på det där andra språket de brukar använda. Språket jag förstår, men som jag på något sätt vet att jag inte kommer att använda hela tiden i denna värld. Jag vet inte hur jag vet det.

Jag vet trots allt inte mycket. Men jag vet att världen är kall och läskig och alla pratar för högt och ljuset är för starkt och inget går som jag vill. Jag vet att man kan dö av att gråta och ljuga när man skrattar och jag vet också att man blir stämplad redan från start.

Jag är deras ”agapi”, världens ”nykomling”, en ”nyfödd”. Vad är ens det? Varför kallar de mig sådana saker? Jag är ”för tidig” och ”för liten” och ”ett mirakel”. Hon gråter ibland och säger att hon är rädd. Rädd för vad? Är jag farlig? Snälla, gråt inte. Inte du. Inte du.

Jag vet att jag har hamnat på en konstig plats utan att ha blivit tillfrågad, men när de viskar till mig att de älskar mig. När de säger ”s’agapo” så är allt faktiskt nästan värt det.

Jag vet inte mycket, men jag vet att jag älskar dem också. Jag vet inte hur jag vet det. Jag bara vet det.

Jag bara vet det.

Av Natassa Karamouzis