natassa.blogg.se

write like you're running out of time

Inget är en rak linje

Kategori: Allmänt

Jag tror att jag lever livet baklänges. Låt mig utveckla.
 
När jag var liten var jag rätt så mogen, trots att jag lekte med leksaker till en äldre ålder än de människor omkring mig. När jag kom upp i tonåren sänktes jag av depressionens tunga närvaro, ångestens förödande ankomst, och sociala fobins konstanta stryptag. Eller något åt det hållet. Det jag vill få fram är att jag aldrig kände något behov av att leva livet och ha kul när jag var 17; något som mina vänner och klasskamrater dock gjorde. Jag kände mig utanför, undrade varför i hela friden inte jag ville vad de ville. Sedan slutade jag bry mig, för att festa och släppa loss var inte riktigt jag. Det är fortfarande inte jag.
 
Nu, en och en halv månad innan jag fyller 21, så känner jag något som jag tror att folk brukar känna när de är 16. Ett drag som gör så att man vill ha kul med sina vänner hela tiden. Ett slags behov av att lämna huset och glömma. Detta är vad jag personligen alltid har trott är hur tonåringar känner; speciellt de som är under 18 och inte riktigt har fått smaka på frihet än. Jag kan ha fel, men att jag plötsligt känner något som jag väntade och väntade på att få känna när jag var yngre förbryllar mig. Jag säger inte att jag vill festa hela tiden och aldrig vara hemma och bara supa och supa och supa. Det är bara en liten del av mig som vill det; en del som överröstas för det mesta. En del som nästan aldrig existerade tidigare.
 
Denna del kanske bara finns eftersom det är sommar och jag nyligen har insett hur tråkigt jag har levt sedan jag var 13. Hur bristen på hälsa i min mentalitet förstörde så mycket för mig. Jag har isolerat mig själv och struntat i att ta kontakt med vänner och levt framför en skärm, framför en bok, bakom en vägg som har separerat mig från allt annat. Det är först nu som jag inser hur mycket jag har missat, och det är bara mitt och mitt sinnes fel. Mitt fel, mitt fel.
 
Jag tror att jag innerst inne har försökt fixa det felet, för det är ju aldrig försent. Jag kommer aldrig att få min tonår tillbaka, och ibland blir jag helt knäckt av den tanken. När jag var 9 så trodde jag verkligen att min tonår skulle bli mina absolut bästa år. Så fel jag hade. Fel, fel. Men vem har sagt att man inte kan leva när man är 20? Bara för att det verkar som att alla helt plötsligt blir vuxna efter gymnasiet och skaffar jobb, flyttar hemifrån, studerar på universitetet och kanske till och med får barn, så innebär det inte att man inte kan leva livet som vuxen heller. Jag har alltid trott att efter en viss ålder så måste man börja agera som äldre än man kanske är, bara för att livet kräver det av en. Jag tror inte att jag är själv om att tänka så, och just därför har jag känt mig vilsen när jag kollar på folk omkring mig som är i min ålder. De verkar ha allting under kontroll medan jag inte har en aning om vad jag gör. Jag vet nu att det oftast är ett skådespeleri. Folk är lika förvirrade som jag är, och det är okej.
 
Den plötsliga förändringen när det gäller mina prioriteringar har fått mig att tro att jag lever livet baklänges. Att jag i sinnet blir yngre istället för äldre. Jag har ju alltid sagt att jag är en gammal tant i en ung kvinnas kropp. Men egentligen så tror jag att det är mycket mer komplicerat än så. Livet, själen, tankarna, allt; de följer inte en rak linje. Allting är som en boll av garn, och det betyder att saker kommer att gå åt olika håll och trasslas ihop och ibland inte verka vettiga alls. Mina idéer, mina drömmar, jag; allt förändras. Jag kommer inte att vara densamma. Jag tror inte ens att jag är densamma som jag var när jag började skriva detta inlägg. I mitt rabblande så har jag insett fler saker än vad jag trodde, och de har förändrat mig. Jag kan ju bara hoppas att varje förändring kommer att leda till något bättre.
 
Moralen i det hela? Det är okej att förändras och byta åsikt. Bara för att man vill något för tre år sedan så innebär det inte att man måste vilja det även idag. När jag var 14 ville jag aldrig dricka alkohol. Jag planerar nu att gå ut och dricka två nätter i sträck (jag dricker ansvarsfullt, jag lovar). Förra månaden så bestämde jag mig för att aldrig förlåta en person i mitt liv för något de hade gjort. Idag har jag glömt bort det hela och är glad för att personen fortfarande är i mitt liv. Människan är en komplex varelse, och det är inte rättvist att försöka begränsa denna komplexitet. Man måste låta förändring och utveckling ske.
 
Jag må leva livet baklänges, men jag lever det också sidleds, upp och ner, bak och fram, och framlänges. Jag lever.
 
Bild från förra veckan när jag var hos Melina i Trosa (som jag förövrigt har typ flyttat till så ofta som jag är där nu för tiden)